inställning till sex

jag är ledsen om jag är lite ..tja vad det nu kallas(orden fösvinner hela tiden för mig)

Jag såg på tv och började tänka på hur förnedrande jag ser på vissa sexuella aktiviteter, vissa saker skulle jag aldrig förmå mig att göra.
är jag den ända som har en dålig inställning till sex eller är det något som är förekommande när man har problematik/ är sjuk?

iofs är jag oskuld har på min höjd kramat en pojke, men bara tanken att någon skulle ta på mig gör mig arg och ledsen, väldigt obehagligt men jag blir mest agressiv i mina tankar (som ett försvar antar jag att slippa känna) .
jag har tvångsyndrom så jag se bilder på blodiga kroppsdelar ibland osv som jag inte vill tänka på men får även en konstig känsla i kroppen att någon tar på den på ställen jag är "rädd om" (benen mellan benen axeln halsen ect) men jag iofs rädd om mina fötter för djävulen och alla onda andrar så..heh jag vet inte.

jag undrar ibland om jag blivit uttnyttjad för det skulle förklara endel men
jag har inget minne av något sådant. kanske der beror på social fobi eller
ett doktorbesök jag hade då jag var liten.

mitt inlägg ett annat forum:
"jag tror jag haft min först riktiga panikattack. jag skulle till doktorn och jag visste han skulle känna på min mage, för jag har haft ont i den.
ångesten steg och plötsligt inte andas jag kände mig yr och jag kände ångesten sköljde över mig. jag tänke jag komer svimma kanske jag dör tom? men jag var inte så rädd att dö eller så av någon anlednig kändes känslan bekant och jag visste att snart går det över..

När jag var mindre tog mamma mig till doktorn för jag hade problem
"där nere" . jag hatade att gå dit för jag visste doktorn skulle be mig ta av mig byxorna och han skulle undersöka mig.

jag har ofta funderat om det kan ha gett mig men? ja menar alla måste ju gå till doktorn, inga andra jag känner har brytt sig om sånt, jag avskyr mänsklig kontakt ibland och när jag var liten hade jag fantasier om hur jag blev överfallen eller uttnyttjad. jag har inga minnen av några sexuella övergrepp. men ibland har jag mardrömmar jag inte kan minnas.
jag är förvirrade. var ska jag vända mig?"

Det är säkert kontroversiellt.
Men det att många med schizofrena problem har svårt för närhet beror antagligen på att det tidigt varit problematiskt med närkontakten med föräldrarna.
Den naturliga sexualiteten har inte kunnat integrerats.
Det behöver inte ha varit sexuella övergrepp utan en brist på hållande som barn.
Det här med närkontakt har blivit något smärtsamt.

Det är något absurt tycker jag att tro att föräldrarna eller omgivningen inte har någon betydelse för ett barn.

Rosa skrev: När jag var mindre tog mamma mig till doktorn för jag hade problem
"där nere" . jag hatade att gå dit för jag visste doktorn skulle be mig ta av mig byxorna och han skulle undersöka mig.

jag har ofta funderat om det kan ha gett mig men? ja menar alla måste ju gå till doktorn, inga andra jag känner har brytt sig om sånt, jag avskyr mänsklig kontakt ibland och när jag var liten hade jag fantasier om hur jag blev överfallen eller uttnyttjad. jag har inga minnen av några sexuella övergrepp. men ibland har jag mardrömmar jag inte kan minnas.
jag är förvirrade. var ska jag vända mig?"

Schizofreni är en väldigt besvärlig sjukdom, som ofta gör att man råkar i kris och ständigt grubblar över varför man blev sjuk. Jag tror det är väldigt vanligt att man själv hamnar i sådana grubblerier och jag gjorde det själv också i början. Eftersom det ofta pratas i media om att sexuella övergrepp i barndomen kan ge psykiska problem som vuxen, så finns det nog många som grubblar om sexuella övergrepp.

Schizofreni kan säkert orsakas av många olika faktorer, som t.ex. graviditetskomplikationer, virusinfektioner mm. Det är svårt att veta vad som utlöst besvären hos den enskilde individen dock. Mitt råd är att du slutar tänka på sexuella övergrepp, eftersom du själv inte ens verkar tro på att det är orsaken. Kanske råkade du ut för en svår förlossning eller så kanske din mamma fick influenza under graviditeten?

Geta,

nej jag tror inte det är det, vi kramas mycket i vår famlj och sånt. men inte alltid vill jag att tex mamma tar i mig. jag tror der beror på hur jag mår psykiskt just då.

Admin1,

ja men då är det kanske bäst att försöka glömma det där, jag har lyckats glömma en svårt bild av mina fötter lossnar rätt så bra.

Appropå det Admin1 skrev, så känner jag igen grubblerierna över varför just jag blivit sjuk. Kan fortfarande inte släppa en del funderingar över hur det kommer sig att min hjärna börjat omvandla olika betydelselösa bakgrundsljud till rösttankar...(konstigt nog tycks den vetenskapliga expertisen inte lägga ner så mycket tankekraft på detta eller ibland ens notera att så kan vara fallet...)