Det är mycket elände i denna värld. Mycket är hemskt och oförståeligt, Alla är så centrerade i sig själva, till och med jag. Jag finner ingen mening av att ta hand om mig och alla andra, för att vad hjälper det. När inget är bra. Men, om man tänker efter, Så gör vi så mycket bra som vi kan, dom flesta av oss människor.
När man vill skaffa ny kunskap. Tänker man, vad har man för nytta med det när man ändå inte kommer att utveckla världen till ett bättre.
Jag ska försöka vara mig själv så mycket som det bara går. Men det är ganska svårt då man har rasistiska och otrevliga inre röster. Och inte nog med det så vet jag väldigt lite om mig själv. Känner mig som en fånge mellan verkligheten och fantasin. Jag inbillar mig för mycket. Kanske för att jag känner mig Obetydelse full. Nog med det där så känner jag mig jädrans förbannad på mig själv. För hur jag är som person. Det är så himla konstigt, livet.
Ibland inbillar jag mig så mycket att man är den person som man har bild av. Är inte det en inbillning då? Att man bara fullföljer den egna bilden av sig själv!
Hela jag är en inbillning, jag har sugit åt mig fantasin. Kanske för att det känns knäppt att stå ut med allt dåliga i livet.
När jag hör folk prata om mig. Ok. Då jag inbillar mig, är nog för att åter känna mig betydelsefull. Det är lite ironiskt. Till exempel när man är med vänner så känner man sig en person som är byggd utifrån fantasin. Det skulle vara skönt att försöka återskapa sig själv och sina tankar. Då jag vet att det är jag själv som styr mig och ingen annan, och självklart inte mina fantasier.
Hårda krav på sig är byggd utifrån en vision som man har. Att göra världen bättre att leva i.
Det känns ibland att jag vill kontrollera andras tankar. Och det gör jag delvis, genom att börja tänka åt andra utifrån min egen bild av mig själv. Ett exempel är att jag frågar vad personen tycker om mig kontinuerligt.
Det är så jag gör för att känna mig åter betydelsefull och viktig. Det är då jag på nått sätt har kontroll över personen på min bekostnad.
Jag skulle passa bättre om jag vore mer en person som var sig själv mer. Men är inte det en inbillning? Jag ser saker och ting ganska enkelt. Men ändå obegripligt för en annan person.
Eller tvärtom.
Folk vill få mig på plats. Där andra tar steget före mig. Det var så mycket förr och ibland idag också.
Det kanske inte var så. Men det är en känsla som jag har. Därför vill jag kontrollera andras tankar om mig själv. När jag väll gör det kan jag gå förbi personen med vetskap att jag har låst personens bild om mig.
Om jag kunde skulle jag resa tillbaka i tiden med den vishet som man har. För att bygga upp sig själv annorlunda.
Världen är orättvis. Vi människor kunde ha gjort den bättre. Mycket vill ha mer som jag brukar säja. Det är helt åt skogen med att själv som person att försöka ändra världen, efter eget tycke och smak. Jag väljer att inte skaffa eget tycke då det kommer från omvärlden och inte från min egen fantasi.
Det känns som om man har blivit knäckt. Och att det inte finns nått att förstå sig på.
Då vi människor är det mest idiotiska varelse i hela världshistorien. Vi är fördömda att lida för det historia vi har byggd upp.
Allt man gör, precis allt! Kommer inte det från människor omkring sig, att allt man har lärt sig och allt man har utvecklat och hur man har utvecklats. Att inget är originellt. Jag känner mig jävligt argh och knäckt för det jag har åstadkommit i livet, känns som om allt jag har gjort är bara en produkt av min inbillning. Man skapar sig själv, men jag har skapt mig själv utifrån min egen fantasi.
Jag vet inte hur jag ska gå vidare. Alltihop är som en lång filmsekvens där alla spelar sin roll efter tycke och egen inbillning. Jag känner mig jävligt knäckt utan några känslor som depression, ångest eller något sinnestillstånd.
Jag vet inte hur jag ska ta mig till. Mycket är så himla fel, men ändå finns det så mycket gott i världen, men det goda har jag ganska svårt att sätta mig in i. Då jag är väldigt besviken, argh och ursinnig på mig själv, för den jag är. Då det går att inte att ändra nåt i världen, ska jag åtminstone ändra på mig och min tankeverksamhet. Jag står här som person i världen som har blivit knäckt av det jag har sett. Jag har föraningar om att desto längre jag lever, desto mer jag mister livsglädjen. Till och med hur jag tänker, hur jag är. Joo, men i för sig, jag är bra som jag är. Men nu är det DOM, känner mig knappt som DOM, dom är helt som maskiner som går utifrån världens tycke och smak. Men förstås finns det hopp, då jag ser att vi människor försöker se saker så positivt som det bara går.
Jag orkar inte spela en roll längre, det känns helt idiotiskt att vara här i världen och se allt gå åt skogen för mänskligheten och för sin egen skull, då man är en ego centrerad som alla andra.
Man tar dagen som den siste droppen. Man ser inte att det finns en framtid för hur vi är och vad vi kan åstadkomma, science-fiction är nåt som jag har som intresse, och jag har märkt att mycket av det som står i berättelserna, det stämmer. Nu tycker du säkert att jag är störd. Men varför i helvete ska jag bry mig. Jag är förbannad! Jag är den största kopian som finns i hela världen, från och med nu har mitt system blivit knäckt och så jädrans korrupt att jag vet inte vad som är verkligt och vad som stämmer överens med det verkliga livet.
Jag sitter här mållös utan att veta vad som kommer hända i min framtid eller för mänskligheten.
Jag är en medmänniska och det kommer jag att alltid vara, men ibland kan jag undra om jag verkligen är det. Jag får hoppas verkligen att det kommer från fantasin istället från en person jag har träffat. Men fantasin kommer från det information man har fått in från personer och allt man har sett. Där igen känner jag mig knäckt, finner ingen lösning ur situationen att inte känna sig knäckt. Du tror säkert nu att jag är den mest absurda människan i hela klotet. Men jag är fan den jag är. Jag kan inte göra nåt annat än att leva och suga åt mig den information som gör mig ännu mer knäckt och vilse.
