är vi rädda för varandra?

Varför är vi rädda för döden? Umgås vi för lite med de döda? Varför kan inte andarna avdramatisera detta med döden, många tror ju det är definitivt, och att man inte har orkat med att leva under sin tid på denna jord. Sorgen brukar vara tung här i norden, men på andra ställen kan man t.o.m dansa i samband med likvakan.

Men så här är det i livet, vi har fått förmånen att andas fritt på denna jord en liten stund i alla fall. Då kan vi ju försöka tillvarata dessa sällsynta tillfällen, då man faktiskt kan leva upp.

Jag tror att vi är rädda för döden av olika orsaker. Vi är rädda för vad som händer efter döden. Vart vi hamnar. Fast alla är inte rädda för att dö. Så är vi rädda för de sörjande anhöriga. Sorgen kan kännas skrämmande och hotfull.
det skulle säkert vara lättare att leva i en annan kultur än vår, med tanke på död och sorg.
jag anser att vi inte skall umgås med de döda, men vi skall umgås med tanken på döden och livets kortvarighet. kram på dej. :hjärta

Efter att min pappa dog i cancer år 2000 hände det att jag drömde om honom... drömmarna var så levande så att det kändes som en hälsning från honom...

De var säkert en hälsning från honom om det kändes fint och bra. var det under tiden strax efter att han hade dött?

:hjärta Fint Isa-Alise!! :hjärta


Krille drömmer mycket om sin pappa nu. Hans pappa dog i början av året. Han hade haft cancer länge, men dog tillslut av lunginflammation. Men cancern var väl grundorsaken att kroppen inte längre palla med.
Han (svärfar) hann tyvärr inte träffa bebban...
Skiljde bara tre veckor mellan död och ett nytt liv. :rolleyes:



Ja, livet är märkligt...



[youtube][/youtube]

Saara skrev: De var säkert en hälsning från honom om det kändes fint och bra. var det under tiden strax efter att han hade dött?

Jo, det var det...