Jag har sett för mycket skit av som kommit ut ur kyrkan etc för att kunna ta sånt här seriöst. Är någorlunda uppfostrad av att inte lita på kyrkan och "kyrkans män". Sedan har jag läst på en hel del och kommit fram till att den kristna tron i sig är inget jag heller tycker verkar vara någon trevlig idé. Bra tröst om man är i svåra situationer men det främsta man ska göra i en svår situation är kanske inte att be till gud medan huset brinner ner det kanske är att släcka branden. Ser det hela som missriktad energi. ( Lite som tråden som hette någonting med "Ska jag tacka gud?" ).
När man far var liten så bodde han, min farbror, farmor och farfar i en tvåa liten tvåa på söder.
När en liten etta vart ledig på samma våning som familjen bodde så tillfrågades värden om dom inte kunde få hyra den lägenheten också.
Allt var spikat och klart men det bodde en präst i huset över gården. Prästen hade en femrummare och bodde ensam med sin fru.
Prästen protesterade till värden och ville själv ha den lediga enrummaren. Motiveringen var att hans fru hade svårt att utföra sina hobbysysslor i deras egen bostad och således behövde enrummaren som ett hobbyrum.
Prästen som tack vare att han hade Stockholms stift i ryggen fick lägenheten.
Ja, det är oftast en själv eller andra människor man har att skylla på.
Men Jesus själv kan ju stå i vägen, beroende på vad man har tänkt sig med saker och ting....
