Överdosering

Gäst skrev: Ten 4. :lol:

Har du just nu fyra tonåringar hemma, så förstår jag dig!

Jag kan bara säga att om personen ifråga har Schizofreni så är det som jobbigast de första fem åren, sedan lättar det.

Har många ggr tänkt ta mitt eget liv, men det är ju något värt att leva men, det är den sjukes sak att bestämma sig för ta sitt liv eller inte.

Kan säga att jag några ggr beställt ambulans mitt i natten pga självmords försök, med vaknatt på sjukhuset, med magpumpning och annat innan personen ringer skitsur och vill att man kommer med kläder för att de skall ut från sjukhuset nästa dag.

Det är skitjobbigt det vet jag, men innerst inne är det inte du som avgör om denne vill leva, det är den sjuke själv som måste avgöra det!

Ber för dig och din anhörige.
Nisse

Skötaren skrev: Jag har inte den erfarenheten som du beskriver. Däremot besitter jag erfarenheten över hur det känns, som personal, att hitta en person som försökt hänga sig i garderoben (och på många andra ställen) på den psykiatriska avdelningen. Väldigt obehagligt att öppna garderobsdörrarna och någon faller ut.
Jag har också erfarenheten att som personal att vårda respiratorpatienter på IVA som hängt sig, skutit sig i huvudet samt intoxat och som haft både ledsna och arga anhöriga i närheten.

Men jag förstår att din erfarenhet är mycket värre. Skulle något hända mina barn skulle jag bli tokig!

Skulle det hända dina barn hade du inget val. Bli tokig och bli tokig, man har bara ett liv. Jag skulle gärna ställa mej vid sidan om och säga att jag skulle bli tokig av det här. Men nu är det som det är. Och sina barn är man alltid förälder till. Jag måste försöka att inte bli tokig, för jag har inget extraliv att byta till.

Gäst skrev:

Gäst skrev: Ten 4. :lol:

Va???

"Uppfattat". Jag sympatiserar med dig även om jag anser att man bör ha rätt att ta sitt eget liv.

Nissegossen skrev:

Gäst skrev: Ten 4. :lol:

Har du just nu fyra tonåringar hemma, så förstår jag dig!

Jag kan bara säga att om personen ifråga har Schizofreni så är det som jobbigast de första fem åren, sedan lättar det.

Har många ggr tänkt ta mitt eget liv, men det är ju något värt att leva men, det är den sjukes sak att bestämma sig för ta sitt liv eller inte.

Kan säga att jag några ggr beställt ambulans mitt i natten pga självmords försök, med vaknatt på sjukhuset, med magpumpning och annat innan personen ringer skitsur och vill att man kommer med kläder för att de skall ut från sjukhuset nästa dag.

Det är skitjobbigt det vet jag, men innerst inne är det inte du som avgör om denne vill leva, det är den sjuke själv som måste avgöra det!

Ber för dig och din anhörige.
Nisse

Det krävs väl inga egna barn för att besitta sympati för andra? Det är givet att en sådan här situation är förödande för alla inblandade.

10-4 betyder "uppfattat" på polisradion (scannern) i USA...... :rolleyes: <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

Gäst,
när man är psykiskt sjuk och mitt uppe i det fattar man inte
själv vilken sorg och oro närstående känner.

Själv har jag inte överdoserat men jag har träffat personer
som överdoserat, när jag arbetade i vården.

Har ditt barn någon kontaktperson som avlastar er anhöriga?
Som Isa-Alise nämner så behövs det något som bryter av den
situation som hela er familj verkar leva i.
Ridning vet jag ger jättemycket. En av mina vänner rider och
hon vittnar om att det är det viktigaste för henne.