Hej
Min sambo har nog schizofreni. Känner mig helt förstörd. Just nu ligger han sen ett par dagar inlagt på psykiatrisk. Det började på lördagen när han skulle hämta mig med bilen och helt plötsligt kände sig konstig och förvirrad. Jag tänkte inte så mycket mer på det mer än på kvällen då han började gråta och berätta att han i 2009 hade fått en akutt förbigående psykos och blivit inlagt i två veckor på psykiatrisk. För att därefter vara sjukskriven i en månad. Jag hade ingen aning om detta, det var första gången han sa det till mig. Vi har varit tillsammans i 1,5 år och är sambos. Jag är 26 och han 29.
Han var jätteledsen och grät, jag tröstade och sa att det nog bara var en gång som det hände. På söndagskvällen tyckte jag att han var lite konstig men det lugna ner sig rätt snabbt så jag tänkte inte så mycket på det. På måndagskvällen sa jag dock att vi skulle sticka och snacka med psykiatrin så att han skulle bli lugnare. Vi mötte dem och deras bedömning var att det inte var så farligt. Jag blev jättelugn och glad och lättad. Men morgonen efter var han helt förändrad och konstig. Han hade en konstig blick och var irriterad. Men iom att dom hade sagt allt var ok så tänkte jag inte så mycket på det utan stack till jobbet. När jag kom till jobbet fick jag en konstig känsla. Försökte få tag på honom, mobilen avstängd, svarar inte på jobbtelefon, mail, facebook. Ingenting. Vid 3 ringer dom från sjukhuset och säger att han är där. Han har tydligen varit jätteförvirrad och fått hjälp från någon på gatan som med hjälp av polisen har fått honom till sjukhuset.
Först trodde jag bara att det var en akutt psykos igen men nu har läkarna börjat diskutera om det är schizofreni. Han var helt borta i två dagar men nu efter ångestdämpande och antipsykotisk medicin börjar han må bättre. Men allt är så himla osäkert, dom säger det ser bra ut med tanke på hur han responderar med medicinen men man kan inte säga något egentligen om hur det kommer gå eller exakt vad det är- det är för tidigt.
Till info har han fungerat helt okej både innan och efter första psykosanfallet. Han har vänner och jobbar (ganska stressigt jobb). Det har fungerat bra mellan oss. Det enda jag har reagerat på är att jag tycker ibland att han har lite svårt för att känna glädje. Samt att sexet aldrig har funkat riktigt 100%. Vi har myst och haft det bra men han har aldrig kommit när vi har haft sex, endast om han själv hjälpt till. Det är ingen som har reagerat av vänner eller min familj att han skulle vara annorlunda. Tvärtemot har dem tyckt om honom jättemycket. Jag hade aldrig kunnat gissa på något sånt här..
Jag känner mig helt förstörd. Det känns som livet faller ihop. Vi hade precis börjat prata om att försöka få barn och starta familj. Nu vet jag verkligen inte hur det blir. Jag vet inte ens om han repar sig och vad framtiden innebär. Även om han repar sig helt känns det ju jäkligt oansvaring att få barn med någon som har diagnos schizofreni. Har man en föräldrer med det är ju ärftligheten 12%.
Är det någon som har någon erfarenhet från detta? Eller bara några uppmuntrande ord, allt känns nattsvart just nu.
