Kontakten med vännerna...

Mitt problem är att jag tycker att jag ringer och ringer till mina vänner, men de ringer aldrig tillbaka. Är det så att jag förekommer dem? En del kan ha mycket att göra också, men inte alla. Trött på att ringa och jaga folk. Nu låter jag telefonen stå tyst istället. Tar det lugnt. Försöker koncentrera mig på att må bättre istället. Kämpar med min vinterdepp.

Sedan när vi väl träffas har jag inget att prata om, sitter tyst och initiativlös. Lyssnar, lyssnar. Om det är någon som har mycket att prata av sig kan det vara bra. Men när får jag prata? Jag vet ju inte ens vad jag ska prata om. Känner mig urlakad på idéer och tankar just nu. Det finns så få människor som man bara kan få sitta tyst med. Så få människor som står ut med min tystnad.

/Sofie

Hej, jag känner igen mig lite i det du skrev. Om jag ringer någon som inte vill eller kan hitta på något, tänker jag att de inte tål mig. Därför ringer jag inte igen... just nu sitter jag hemma och har inget att göra bara för att jag inte pallar gå ut själv och är säker på att de skulle bli irriteradeom jag ringde.

Jag blir mer och mer isolerad i mig själv, och vardagens små detaljer känns som tunga bördor.

Vad gör man?

Hej Schiza,
Vet att det känns svårt, men man kan gå ut och göra saker med sig själv. Gå på bio, då sitter man ju ändå tyst och tittar på filmen. (Hmm... länge sedan jag gick på bio för mig själv). Leker bara med tanken. Man kan unna sig själv något gott att äta. Tända ett ljus. Läsa är bra om man orkar och hittar koncentrationen. Gå en promenad. Ja, och så kan man sitta här och skriva på forumet. Det hjälper att veta att man inte är ensam.

/Sofie

P.S. Min erfarenhet är att man måste ringa flera gånger innan det händer något. Många har mycket att göra och andra är blyga och vill inte komma ut så lätt. Upplever det som en slags tröghet. När jag har energi och vilja så ringer jag fast de inte har ringt mig. Det är ingen rättvisa i det där med vem som ringer och vem som inte ringer. Det kan också vara bra att tänka igenom vad man vill säga innan man lyfter luren och om man har några förslag på vad man kan göra. Dessutom måste man göra sig själv beredd på att man kan bli besviken, kunna ta ett nej, det är det som är jobbigast, tycker jag.

/Sofie

Har varit i den sitsen många gånger att vännerna inte ringer...o är nog fortfarande kvar i den sitsen...så jag har slutat bry mig....jag har gett upp "vän" konceptet. O försöker istället leta efter styrka i att vara ensam....

Sedan när vi väl träffas har jag inget att prata om, sitter tyst och initiativlös. Lyssnar, lyssnar. Om det är någon som har mycket att prata av sig kan det vara bra. Men när får jag prata? Jag vet ju inte ens vad jag ska prata om. Känner mig urlakad på idéer och tankar just nu. Det finns så få människor som man bara kan få sitta tyst med. Så få människor som står ut med min tystnad.

Där känner jag igen mej. Jag är väldigt tyst och "off" i de flesta sammanhang. Det är oftast med mjuka, empatiska personer som jag vågar slappna av och leva upp.