Jag tycker ofta att det är jobbigt att kompisar ringer mig. Jag trivs bäst för mig själv. Det finns en gammal arbetskamrat som jag fortfarande visserligen har lite kontakt med och han är sjysst och förstående. Han är äldre än mig runt 40 och han kan man vara sig själv inför. Träffar man gamla kompisar i ens egen ålder så är det ofta jobbigt när dom få tillfällena kommer. Känner mig totalt missanpassad då och lite osäker. Jag är lite schizoid i min natur och har nog det tillståndet egentligen när jag mår som bäst.
Jag kan också känna en beundran för er som inte känner så stort behov av vänner.
Jag har stort behov av vänner och ytliga bekanta.
Ytliga bekanta är ju sådana som man träffar varje dag men som man inte känner så väl.
Jag har behov av att träffa mina vänner iaf några gånger i veckan, annars får jag för långtråkigt och mår dåligt.
Men jag känner igen det där att det är mest jag som ringer. Så har det varit länge för mig och ibland känns det mycket tungt. Men jag har delvis vant mig, jag ringer när jag har lust.
Jag tror att de flesta jag ringer uppskattar det.
Det kan ju vara så att de inte vet om man orkar att de ringer eller inte, för man blir ju ganska försvarslös när man mår dåligt och kan känna det som ett intrång om andra närmar sig för burdust. Jag tror att andra känner detta på sig och ibland tar det säkra före det osäkra och väntar på att man själv ska ringa.
Iaf känns det ju bättre att tänka så än att tänka att de inte tycker om en.
Jag skulle inte veta vad jag skulle fylla mina dagar med om jag inte hade vänner....
hur gör ni andra....
Tack Flisan,
Du verkar ha förstått hur det känns när man upplever att de andra inte ringer. Liksom du lever jag verkligen upp när jag träffar mina vänner.
