Hej! Bra att det finns sådana här mötesplatser för personer som vill diskutera om psykiska sjukdomar. Jag har en fråga, men först vill jag tacka docent Johan Cullberg för hans insatser då det gäller att sprida information om dessa frågor (Har läst t.e.x boken Dynamisk psykiatri)
Så här är det: Är en mansperson på 48 år (inga syskon) som har en mamma som lider av Paranoja (Egentligen "lider" hon kanske inte...för min mamma saknar sjukdomsinsikt) När jag var ca 8-9 år berättade hon för mig (så där i förtroende...hon tyckte att jag nu var så stor..) Att hon en gång varit mycket sjuk..att hon hade blivit förgiftad. Jag trodde naturligtvis på varje ord. Ett barn gör ju det. Vad mamma säger är ju sant! Men, men det var ju inte sant, utan hennes sjukdom har jag för stått långt senare. Min mamma har kunnat jobba hela livet (i princip) men haft otaliga jobb och varit tvungen att byta p.g.a olika "förföljare" på jobbet.. Under en kort episod i början av 1980 talet förmåddes min mamma att äta neuroleptika. Medicinen hette då (Är alltså bosatt i Finland ) Perazin. Jag har listat ut att det "verksamma ämnet" i medicinen måste ha varit perfenatzin.. Det som var fantastiskt var att jag kundde lite samtala med min mamma om att hon varit sjuk! Hon förstod det ! Men sen slutade hon snart att ta medicinen, och sjukdomen kom tillbaka.Nu gör vi ett hopp till dagens verklighet 2006..
Min mamma har nu blivit intagen på tvångsvård för sin paranoja p.g.a att hon börjat missköta sig grovt och levde i misär...
Hon vårdas på en klinik i Sverige och har nu fått Haldol i ca 1 vecka och fått Haldol som injektion kanske 4 dagar.. Hon har ringt åt mig och varit mycket förvirrad. nu till mina frågor.(de är nog mer än en!)
Jag underar om prognosen för min mamma. Hur bra kan hon månne bli ?Är Haldol rätt medicin? Borde hon fått något som innehåller perfenazin?
Johan Cullberg har skrivit om något som han kallar vanföreställningssyndrom..Jag tycker själv att det liknar min mammas symptom väldigt långt eftersom hon "klarat" sig ute i samhället så länge..Men jag tycker nog också att hon nu har en tydlig psykos och att en psykiater antagligen skulle säga att hon står nära en "schizofren symptombild" (Har som sagt reagerat tidigare på neuroleptika)
Sen så har jag grubblat mycket över orsakerna till min mammas sjukdom. Är rädd för det "ärftliga"..Har själv 4 barn i åldrarna 13-25 som verkar Ok..Men jag har blivit överkänslig och lite orolig för dem..
Kan tänka att jag överreagerar så lätt p.g.a egna traumatiska upplevelser (och en stor sorg inom mig!)
Jag VET att min mamma haft en del traumatiska upplevelser i sin barndom. Hon var ju bara 3 år då kriget bröt ut i Finland. Hennes pappa sårades i något skede, en "fosterpojke" som bodde i samma familj dog i kriget..Hon var tror jag ofta rädd och blev föga "sedd" som det barn hon var...Hur orolig skall jag vara för mina egna barn ?(Har slutat med att oroa mig för mig själv!) Kan traumatiska upplevelser under barnaåren förändra hjärnans kemi??
tacksam för svar och kommentarer ! Mats
