Får hjälp av mitt syskon

Jag har heller aldrig pratat om mitt psykhelvete (värre förr) med min syster eller mina föräldrar. De har låtsats som att det inte har existerat.

Mina föräldrar ville komma då jag var inlagd vilket jag tror var vad vården också ville (minns inte riktigt). Men jag sade ifrån av flera anledningar. En av dem var att mina föräldrar faktiskt inte kände mig speciellt väl. De hade skapat en bild av mig som inte stämde med verkligheten. Min uppväxt var ett helvete.

Mina föräldrar var ett slags gode män för mig under min dryga fem års "beredskapsarbete" inom den helvetiska psykiska sfären. Min bror har väl hälsat på mig ngn gång då och då när hans barn var små. Morsan förstår väl mig bättre, när hon själv har börjat höra sämre.

Men jag vill finnas till för dem, så länge dem lever. Men ingen av dem har nog förstått spännvidden av vad jag har fått genomlida? Men fick viss hjälp av brorsan att avsluta en "skojaraffär" av utrikes beröringspunkt.

Men hur jag ska ta mig ut ur den påverkan hela min omgivning sätter mot mig, genom ngn slags jämförelser mellan klienterna. På ett sätt får jag vänta dubbelt så lång tid på att få komma fram, beroende av de som stångar sig fram utan hänsyn.

Kan ngn förklara för mig på ett enkelt sätt, hur skvallersystemet finner näring hos ngn station hos mig?

Jag vill inte ha hjälp av släkten och är nöjd och glad om de klarar sig själv, men vi är inte där ännu.

Jag håller släkten på armlängdsavstånd

Tror det är bäst faktiskt.