Idag är det 3 år sedan. T r e jävla år. Det river i mig. Det gör fortfarande minst lika ont som då. Varje år kämpar jag mig igenom denna dag.. 20:e Juni. Jag hatar den här dagen. Jag hatar den. Jag hatar hela jävla midsommar. Jag vet inte hur jag ska bete mig, vart jag ska ta vägen.. Jag vet inget alls.
Knappt sovit något på ett par dygn, jag minns inte ens hur många. Ingen aning om när jag vilade mig eller sov, blundade, gäspade, låg i sängen. Hela min värld är upp och ner. Känns som om att jag går omkring i en jävla psykosdimma. Jag kan knappt ta på saker. Jag är förvirrad, tappar glas/mobil/cigg/tändare, förlägger grejor överallt, glömmer bort vad jag sagt eller gjort för 10 minuter sedan.. Allt är som ett jävla stort skämt.
"Ta dig igenom sorgen", jo visst.. Men det är fan ingen som berättat hur? Jag är så arg, så ledsen, så besviken.. så mycket. Sorg och ilska som byter av varandra vilket resulterar till ett inre kaos.
Jag har försökt spela frisk, även för mig själv, under ett par månader. Har förträngt saker jag sett och hört som inte funnits. Har verkligen kämpat för att bli bra. Jag vill så gärna jobba, jag vill tjäna pengar, jag vill göra min släkt glada, jag vill.. jag vill så mycket. Tyvärr så lyckades jag inte bära upp min fasad.. De senaste månaderna har kuratorer och psykologer blivit glada över mina "framsteg" men oroade över mina stora minnesluckor. Att jag tappar så mkt tid och rum. Idag förstod dom nog varför...
Det blev jobbigt för mig. Att förtränga det jag ser, försöka att undvika det jag hör, försöka se det jag faktiskt ser och försöka höra det jag ska höra.. När jag sett saker så har jag ordagrant stängt av hela systemet, vilket ofta resulterat till att jag "tappat" den minuten, den timmen, den dagen och ofta den veckan. Att jag för min omgivning verkat förvirrad och något disträ. Jag försöker leva fram min friska sida så mycket att det blir ansträngande.. Så några dagar innan pappas dödsdag ser jag återigen blodet. Det börjar rinna. Det rinner ifrån väggarna, likt ett vattenfall rann det ifrån väggens topp ner.. Jag kunde inte heller stoppa det. Inget jag gjorde fick det att försvinna. Det började lukta järn och jag kunde svagt höra hur det skvalpade. Jag måste ut, jag måste ut!! Förtvivlan, en sån jävla panik.. Försöker hitta dörren.. ännu mer panik. Det rinner blod på hela dörren, jag vågar inte ta i det, jag kan inte, det går inte.. Snurrar runt i rummet, gråter som en förtvivlad liten flicka.. "Fan. Det är detta dom vill, dom vill få mig att hoppa ut." Precis så kändes det när jag såg att fönstret var helt blodfritt. Då ballade jag ur totalt ännu en gång, jag vill inte dö, jag vill inte.. Slog mig själv, grät, sparkade.. Det försvann. Jag vet inte ens hur länge det var där.
Idag ringde min psyktant, jag berättade att jag mådde riktigt dåligt varpå jag får en tid någon timme senare. Trots att jag hatar förändringar så tar jag mig dit. Jag kämpar mig dit. Jag måste. Jag måste berätta. Jag vräker ur mig allt, stortjuter.. Jag orkade inte hålla inne längre. Min "friskhet" OCH pappas dödsdag. Det blev för mycket.. Nu efteråt borde jag känna mig lättad? Jag känner mig mest sorgsen. Jag har misslyckats med att vara frisk, jag har hela pappas dag kvar och resterande dagar av året är han borta.
Att en dag kan skapa så mycket kaos.. JA! Detta är en jäkla gnälltråd. Jag tänkte först skapa ett anonymt nick, men vet ni vad? Jag skiter i vilka som läser. Jag orkar inte bry mig om vad folk tycker jag tror just för stunden..
Pappa, förlåt. Förlåt för att jag är sån här. Jag saknar dig mer än jag någonsin trodde jag skulle göra..
