Jag tror att en del reagerar direkt när något händer, och för andra tar det tid, eftersatt på något vis? En del känner långt innan något händer, inlevelse. En del känner mitt i när något händer, direkta spontana känslor. En del reagerar långt senare, efteråt, försenade reaktioner. En del kan det ta många år för, kanske ett helt liv. Vi är alla olika. Ingen är den andre lik, det är en mångfald.
En fråga, vill du själv bli behandlad så, att hon säger åt dina föräldrar att dom kan ringa henne när du lyckas. Hur skulle det kännas? Om man vänder på känslan. Åt ditt eget håll.
Evillynn skrev: En av mina närmsta vänner försökte igår ta sitt liv genom en överdos. Hon ringde till mig idag för att berätta vad som hade händt. Jag kände ingenting trots att jag vet att det var ett seriöst försök som alla andra av hennes självmordsförsök. Hon ligger nu på avdelningen och det enda jag känner att jag verkligen vill säga är att hon ska be sina föräldrar ringa mig då hon lyckas. Jag känner verkligen ingenting. Vad är det för fel på mig egentligen? Jag borde gråta och vara förbannad!
