sysselsättning

Just detta med sysselsättning känns ofta som ett stort problem i arbetet med de jag möter i vården. Någonstans i gränssnittet psykiatrin-kommunen och försäkringskassan blir det liksom inget... Det tror jag är en viktig orsak till återinsjuknade och försämring.

Det beror nog väldigt mycket på vart man bor, vilka valmöjligheter som finns. På mindre orter är det nog väldigt svårt att få nån passande sysselsättning, medans det i större städer ofta finns arbetsterapeutiska grupper etc.

Min case manager på psyk och andra tycker att jag skall sysselsättas, för dom anser inte mitt skrivande vara en sysselsättning tydligen.
Det känns som om dom trycker på en del med frågan om sysselsättning, trots att jag sagt i från att jag inte orkar just nu.
Hade jag inte varit så pass ung som 25 så tror jag inte dom hade varit lika kvicka med att försöka få mig aktiverad.

Jag håller med dig Peder i vad du säger! För egen del så tycker jag att försäkringskassan kunde höra av sig mer till mig än vad dom har gjort, kanske beror det på min handläggare bara. Jag tycker ändå att det är försäkringskassan som har det övergripnade ansvaret för rehabilitering och sysselsättning och dom borde visa mycket större intresse tycker jag.

Idag arbetar 10-20 % av de med schizofreni, men expertisen i USA har sagt att med rätt stöd kan 80 % arbeta. Jag tror att man måste jobba långsiktigt och börja med att satsa på de nyinsjuknade och se till att de får personliga ombud som kan öka aktiveringen och satsning på studier och arbete. Det finns studier i Sverige på att sysselsättning minskar inläggningarna med 80 % och personligt ombud hade lika god effekt. Jag tror alla i vårdkedjan måste lära om och inte se schizofreni som en självklar förtidspensionering och det gäller också de drabbade själva också.

Även fast inte har schizofreni, som det visat sig, utan asperger, så mår även jag dålight av att bara gå hemma. Det känns destruktivt på något sätt. Tror inget blir bättre av det. men det är ju det att så fort folk får höra att man har en psykisk störning så tror de en om så lite...

Jag tycket inte att jag mår sämre av att gå hemma. Jag sysselsätter mig med att skriva och läsa. Jag har också ett rätt bra socialt umgänge dock, trots att jag inte har arbets- eller studiekamrater. Det kanske gör lite skillnad då, än om man känner sig ensam och isolerad.
Bla har jag en vännina som är förtidspensionerad pga en muskelsjukdom som jag umgås en del med, då både hon och jag har tid när andra jobbar och pluggar.