jag har knappt aldrig haft ett jobb. jag är 32. jag har ingen diagnos. jag har pluggat och levt på soc om vartannat och haft några korta praktiker och ströjobb.
jag har funderat på det där med jobb. det är inte ett jobb jag inte vill ha. det är svenskar jag inte tycker om. jag ser dom på tv. dom är arga och rädda för allting. dom har politiskt korrekta fördommar in i märgen. dom ser inte sina egna fördommar.
svenskar lever i en igentäppt flaska av svartfärgat glas som man inte kan se ut igenom. dom kan inte skilja blåbär från köttbullar eller höbalar från ikeasoffor eller datorskärmar från kylskåp.
det är inte ett jobb jag inte vill ha. det är svenskar jag inte vill ha med att göra.
dom svenska manifesterade tankarna, dvs det som kallas för samhälle, är så sjukt att det gör ont i hela kroppen på mig.
