Jag fick för första gången vad jag kan minnas ett psykotiskt genombrott i slutet på sommaren förra året. Det ledde till att jag gjorde en kriminell handling på grund av att jag inte kunde skilja mellan verklighet och fantasi. Det påminner verkligen jättemycket om det du beskriver. Jag började få problem med sömnen, sen började jag gå över i mani, på förmiddagen kunde jag va Stålmannen och trodde att jag kunde övervinna hela världen och mot eftermiddagen när kroppen krävde sömn men inte fick det gick jag över i djup panik ångest. Så här höll det på med tilltagande förföljelsemani osv ända tills det hela kollapsade och jag blev inspärrad. Det som jag ställde till hände dock under en så kallad allvarlig psykisk störning så jag blev fri igen och ingen utom jag själv kom till skada. Men det är ändå hemskt. Det utlöstes också av enormt svåra arbetsförhållanden. En chef som var psykiskt sjuk och en ohållbar arbetssituation med stress utöver alla gränser. Det jag vill komma till är att när jag sedan blev fri var ju jag ännu tyngd av förföljelsemani och fruktansvärt svår ångest osv. Jag åkte in och ut till psyket med den ena åkomman efter den andra och precis som du beskriver så betydde musik jättemycket, det talade rakt in i hjärteroten som om det var just till mej.
Ibland kunde det vara negativt och man fick sån fruktansvärd ångest och ibland kunde det vara uppmuntrande så man blev nästan extatisk. På nätterna drömmde jag om omda andar och att jag var nere i helvetet och mängder med sådana hemska saker. Jag har visserligen fått viss hjälp av antideppressiva och rispedal (medeciner) men den verkliga hjälpen fick jag inte för än jag träffade en pastor som jag nu träffar på regelbunden basis. Han har mycket mer ingående förstått mej och hjälpt mej. Men förbön och samtal har jag nu tagit mej igenom det värsta och känner mej mer som en hel människa igen.
Jag var inte aktivt troende eller kristen innan mitt liv kollapsade i denna psykos men efteråt kan jag inte annat än vara säker på att det finns en himmel och ett helvette. Men det som var underbart för mej var att Gud är villig att hjälpa människor som kämpar med sådana här problem. Även om du inte är troende själv så tror Gud på dej och om du ger det en chans
kan du som jag bli kvitt dina "plågoandar". Jag lät det tyvärr gå så långt att jag nästan tog livet av mej, men rädslan för att hammna fel hindrade mej. Jag vill bara uppmuntra dej att inte blunda för "verkligheten i fantasierna" så att säga.
Hoppas inte du blir skrämd av det jag skriver eller nåt. Jag har bara som en sån längtan efter att få förmedla den hjälp jag fått vidare. Mitt liv ser
helt annorlunda ut idag och jag känner en lycka och en mening med livet
som existerar utanför den vardagliga kampen. Nu vill jag inte att andra skall behöva gå med dom problem jag haft och tro att man måste hålla på med medeciner resten av livet och kanske aldrig bli kvitt eländet. Hör mer än gärna av dej till mej så hjälper jag dej att komma i kontakt med han som hjälpt mej han är en helt underbar människa som har ett så
stort hjärta.
