Ovissheten gnager!!!

Jag sitter fast.

Jag är 19 år och har inga pengar alls, ingen inkomst (utom studiebidraget). Jag praktiserar på halvtid fram till den 14:e juni, slutar samtidigt som alla andra går ut skolan.

Och sen då? På onsdag ska jag på samtal hos sociala där jag bor, de ska bedöma om jag kan få socialbidrag för att kunna flytta hemifrån. Jag klarar verkligen inte av att vara hemma, jag bor hellre på gatan. Ovissheten om jag kommer ha något ekonomiskt understöd eller inte gör mig ångestfylld fast jag vet att det bara är "slöseri" med känslor. Jag kan ju inte göra något åt det-

Sedan har jag sökt praktikplats till sommaren. Jag har ingen aning om jag får det eller inte.

Allt jag vet är att jag till hösten ska få komma in på ett behandlingshem.

Just nu känner jag mig hemlös och fattig.

Ville bara skriva av mig lite.

Hej
Det låter jobbigt. Jag hoppas att det kommer att ordna sig för dig. Försök att inte tänka så långt fram, så brukar jag tänka när jag tycker allt är för jobbigt. Att bara ta en dag i taget, precis som det uttjatade uttrycket säger. Det låter som om du gjort mycket för att förbättra din situation, att du sökt praktikplats och så.
Vad bra att du ska komma till ett behandlingshem, hoppas att det hjälper dig.

Tack för ditt svar.

Att ta en dag i taget är något jag arbetar med för fullt, det är svårt. Acceptans är ännu svårare, som att till exempel kunna acceptera att jag gjort så mycket jag kan för stunden. Jag försöker hålla distans till detta, men ibland förlorar jag mig helt.

Nu när jag tänker efter borde jag känna mig duktig, jag har ju faktiskt gjort så mycket jag kan!

Vad duktig du är tycker jag! Att du har sökt praktikplats till sommaren och försöker ordna din tillvaro.

Tycker du det ska bli bra att få komma på behandlingshem till hösten?

Kram!
Maj

Det låter som en väldig jobbig situation som du har. Jag undrar om det kanske vore bäst att du bodde hemma tills du är tillbaka från behandlingshemmet? Ibland kan ju vistelse på behandlingshem bli väldigt långvarigt och det är kanske då onödigt att ha egen lägenhet att ta ansvar över och som man då inte har så stor nytta av.

Jag ser fram emot att få komma på behandlingshemmet. Efter den vistelsen kan jag kanske leva utan mediciner. Hur det än blir så är jag övertygad om att det bara kan bli bättre.

Jag kommer in tidigast i september. Det är ohållbart att bo hemma, speciellt över sommaren. Jag var mycket deprimerad förra sommaren och den kommande har ungefär samma förutsättningar för att jag ska må sämre. Faktiskt så är det mer sannorlikt att jag ska falla i depression med tanke på att mina ångestproblem bara växt sig större under åren.

Jag är så otroligt beroende av mina föräldrar, men när jag bodde hemifrån i februari och mars så hade jag ett oslagbart förhållande med mina föräldrar. Nu när jag bor hemma så tuggar vi bara på varandra. Det är när jag bott hemma som jag behövt läggas in på slutenvården. Jag MÅSTE ut. Jag skiter i var jag hamnar. Jag klarar inte av att vänta tills hösten.

Min vistelse på behandlingshemmet är estimerat till 6 veckor. Men de är mycket flexibla och låter de som behöver stanna längre. Jag vet inte hur jag kommer reagera på terapin, så det är svårt att säga hur länge jag ska stanna. Men 6 veckor är i alla fall planen just nu, och det är ju inte så värst länge. Sedan måste jag ha något att återkomma till, något som är mitt eget. Annars biter jag av mig armar och ben.