En fråga till er som jobbar!

Har alltid känt mig utanför flocken med dess sociala koder!

Jag har aldrig haft nån önskan att vara normal eller platsa in i nån grupp. Jag har alltid varit och är alldeles för vild och samtidigt egen för det. Men folk in real life uppfattar mej som mycket sympatisk och därför har jag lättare att få positiv feedback och stöd och råd och hjälp. Man får tillbaka det som man ger. Sedan kan vissa tycka att jag är för mycket av en bråkmakare. Men det är att jag är känslig och det är pga min känslighet som jag känner empati och sympati. Så trampar man på min känslighet lär det bli bråk.

Jag är styrelseordförande på mitt jobb. Alla andra i styrelsen vet varför jag varit borta/inlagd endel. Dock fyra år sedan jag varit inlagd nu. Stresskänslig. Hög toleranströskel upplever jag.

Helt omöjligt för min del. Hjärnan går i 100 knyck när jag är bland folk.

Kanske Securitasvakt eller skogsvaktare, men det går inte att ordna.

För att belysa både mitt och Getas tänk, jag åkte till mor, far var inte hemma. Jag sade till min mor, jag har inga pengar det var för hempermission första gången jag låg på psyket. Hon blev arg och sade får du inga pengar från försäkringskassan? Jo talongen ligger i min plånbok, men jag kan inte ta dem då det inte är pengar jag själv arbetat ihop. trams gå nu och hämta dem på posten de är dina pengar. Vi har växt upp i ett samhälle det inte längre finns ett spår av. Tack vare ett stark fack och socialdemokratisk regering gick det att överleva. Devisen var, gör din plikt kräv din rätt.

Nissegossen,

Jag känner igen mig i det du skriver. Så tänker inte folk idag som man gjorde då.