Att "smälta in" i ett sällskap av människor

När jag var som sjukast och omedicinerad så var jag ganska misstänksam mot människor. Jag visade inte det intresse för intrigerna på arbetet som de övriga deltog i. Jag var besviken över den trångsynta inställning som vissa hade till sina arbetskamrater och att de ansåg att maktkampen på jobbet var viktigare än ett gott kamratskap. Jag litade inte på så många och det gjorde att jag inte fick några djupare eller närmare relationer än med de nära vänner jag hade sedan tidigare.

Nu när jag äter min medicin Abilify så märker jag en stor skillnad. Jag är nyfiken, levnadsglad, positiv och öppen som aldrig förut (åtminstone inte på de senaste 10 åren).

Jag är på mitt nuvarande arbete omtyckt och jag gillar också mina jobbarkompisar och min chef, som för övrigt sa att jag smälter in väldigt bra i gruppen fast jag är så ny. (De vet inget om min sjukdomshistoria).

Nu undrar jag varför detta med att smälta in i gruppen har blivit det viktigaste av allt? Skall vi inte ha mångfald (och olikheter) i samhället och på våra arbetsplatser? Jag tycker det är så tråkigt att jag under min sjukdomsperiod ibland blev utfrusen ur arbetsgemenskapen trots att jag gjorde ett gott arbete. Men vissa tyckte att jag inte var tillräckligt engagerad eller att jag deltog i det sociala "spelet" på arbetsplatsen.

Jag är väldigt tacksam för medicinen som får mig att må bra nu och det är väldigt skönt att smälta in i en gemenskap så bra som jag gör idag. Detta önskar jag oss alla med psykossjukdomar.

Balder skrev: När jag var som sjukast och omedicinerad så var jag ganska misstänksam mot människor. Jag visade inte det intresse för intrigerna på arbetet som de övriga deltog i. Jag var besviken över den trångsynta inställning som vissa hade till sina arbetskamrater och att de ansåg att maktkampen på jobbet var viktigare än ett gott kamratskap. Jag litade inte på så många och det gjorde att jag inte fick några djupare eller närmare relationer än med de nära vänner jag hade sedan tidigare.

Precis så trodde jag och betedde jag migockså, paradoxalt nog så gillade jag människorna på min avdelning samtidigt. För jag har en väldigt positiv grundsyn på människor. På något sätt så smög sig paranoian över mig, utan att jag märkte mig. Sedan till slut så blev paradoxen för stor och jag flippade ur i en psykos.

Jag är rätt så social som person, så jag smälter lätt in. Men visst jag har märkt att det är mycket lättare när man mår bra att smälta in. Jag är glad att det går så bra för dig Balder. Fortsätt att vara en öppen och glad människa, för då kan jag garantera att dina medmänniskor i de flesta fall kommer bemöta dig på samma sätt. Du kanske inte kom med i den sociala gemenskapen förut eftersom du betedde dig underligt och misstänksamt? Dina arbetskamrater misstänker säkert ännu mindre än du själv att du kanske är sjuk och har en psykos.

Ja, beter man sig misstänksamt... så får man misstänksamhet i retur... allting slår tillbaka... man får returer hela tiden... och det gäller ju för oss alla... ger man vänlighet och öppenhet, så får man det i retur...

Verkligen roligt att det går bra för dig! :lol: Gläds med dig! Lycka till!

Balder skrev: När jag var som sjukast och omedicinerad så var jag ganska misstänksam mot människor. Jag visade inte det intresse för intrigerna på arbetet som de övriga deltog i. Jag var besviken över den trångsynta inställning som vissa hade till sina arbetskamrater och att de ansåg att maktkampen på jobbet var viktigare än ett gott kamratskap. Jag litade inte på så många och det gjorde att jag inte fick några djupare eller närmare relationer än med de nära vänner jag hade sedan tidigare.

Nu när jag äter min medicin Abilify så märker jag en stor skillnad. Jag är nyfiken, levnadsglad, positiv och öppen som aldrig förut (åtminstone inte på de senaste 10 åren).

Jag är på mitt nuvarande arbete omtyckt och jag gillar också mina jobbarkompisar och min chef, som för övrigt sa att jag smälter in väldigt bra i gruppen fast jag är så ny. (De vet inget om min sjukdomshistoria).

Bra att du har hittat rätt medicin! Abilify tycks verkligen vara en mirakelmedicin. Jag blir alltmer nyfiken på den.

Balder skrev: Nu undrar jag varför detta med att smälta in i gruppen har blivit det viktigaste av allt? Skall vi inte ha mångfald (och olikheter) i samhället och på våra arbetsplatser? Jag tycker det är så tråkigt att jag under min sjukdomsperiod ibland blev utfrusen ur arbetsgemenskapen trots att jag gjorde ett gott arbete. Men vissa tyckte att jag inte var tillräckligt engagerad eller att jag deltog i det sociala "spelet" på arbetsplatsen.

Tyvärr är teamarbete den nya religionen för närvarande.

Jag tycker att det ligger en del vad PSR säger att i Sverige skall besluten ofta fattas kollektivt och i samråd. Samtidigt krävs nog egentligen inte att alla yttrar sig ständigt, men vi kanske ändå är litet för likformiga i Sverige och vi kallas ju för Nordens japaner. Kanske är det lättare att jobba med psykiska funktionshinder i andra länder i Norden. Vad säger du, aspie?

Äh mediciner!Nu ska jag vara riktigt udda!Jag har blivit öppnare för att jag har fått en ny ande.Vad säger ni om det?