Usch, jag arbetstränade på slutna arbetsmarknaden (eller vad det kallas). En secondhandbutik där vi sjuka o utslagna tränade upp vår förmåga. Jag jobbade där gratis i 1,5år och sista halvåret heltid med mycket ansvar (tog hand om nyanlända, introducerade, öppnade, stängde, räknade kassor och hade hand om facebooksidan) så ville inte chefen anställa mig pga hon var rädd för att jag skulle bli galen. Både ams och fk satt helt frågande och blev sur på henne. Hon sa åt mig att ingen som nånsin visste om min historia skulle känna sig trygg att anställa mig.
Då blev jag sur, började plugga till sjuksköterska och jobba som timvikarie på ett demensboende istället. Ibland känner man igen sig i demenssjukdomen, när någon sitter och pratar med sig själv. Det känns som att jag förstår det på ett annat sätt än de flesta.
Jag tycker att jag förtjänar ett givande o fint liv trots min diagnos. Nästan alla människor jag träffar visar sig ha någon slags upplevelse eller sjukdom i bagaget. Alla passar inte överallt, eller klarar av att jobba, men diagnosen i sig ska inte vara det som gör oss handikappade. Jag kan tala om att jag varit sjuk eller att jag krashade men jag går inte in på detaljer som sätter igång folks fantasi.
