Nu väntar två nätter utan pojkvännen igen, två nätter där jag inte kan känna mig riktigt trygg och två nätter där drömmarna med stor sannolikhet bara blir knäppare och jobbigare än vanligt (och ingen finns där på morgonen när jag vill prata om dem..)
Jag struntar i vad läkarna och alla andra säger, jag tror att de intensiva drömmarna är en bov i dramat varför jag alltid är så trött, varför min hjärna klarar så lite innan den blir helt snurrig. (Kanske också varför minnet blivit sämre, jag har inte plats för allt). Det är inte roligt att känna sig dum bara för att hjärnan bestämt sig för att inte fungera.
Drömmen jag hade inatt hade jag utan problem kunnat göra en skräckfilm utav. Jag vaknade upp förvirrad och såklart lättad över att den var slut. Den var så intensiv, detaljrik och händelserik att jag skulle kunna skriva ett manus. När jag vaknade och vinglade mot badrummet så var jag tvungen att fundera riktigt noga om det inte var en film jag faktiskt sett som jag drömt om. Det kändes som att jag kvällen innan suttit och sett den eller något. Det var en skumm känsla som är lite svår att förklara.
Jag borde verkligen verkligen sova nu men det är så jobbigt med tystnaden, men tankarna och med drömmarna..
Jag tror jag ska lyssna på radio ett tag till
då kankse jag kan slappna av.
