Själv brukar jag dra täcket upp och nästan helt över ansiktet, till och med så att det täcker håret. Helst vill jag ha armen liggandes ovanför också för att verkligen försäkra mig om att ingen kan krypa in och skada mig. Och genom att ha täcket så långt upp så känns det liksom tryggare, för kan inte jag se något kan inte heller detta något se mig (tror ofta att någon stirrar på mig eller att något ska hoppa fram).
Helst ska det finnas någon form av ljuskälla någonstans, behöver inte vara starkt men något.
Dessutom hjälper det att ha sängen mot en vägg, så att man har ryggen mot väggen och ögonen mot rummet så man har en klar utsikt av vad som händer om det skulle hända något. Nu har jag ingen möjlighet att ställa min säng så eftersom rummet är så litet så jag lider ganska mycket av det. Det brukar dock fungera någorlunda bra om jag har min partner liggandes bredvid mig, men just nu är han bortrest. Då har min mamma förståelse nog för mitt problem att hon erbjuder sig att sova bredvid mig istället, varje gång han är borta. Så får pappa sova själv. Det tycker jag är snällt.
Men det känns ganska patetiskt att vara 20 år och sova med sin mamma. Häromdagen delade jag till och med säng med min 16åriga lillebrorsa bara för att jag inte vågade sova ensam och varken mamma eller pappa var hemma.
Hur gör ni? För jag antar att rätt många här inne har sömnproblem efter vad jag läst.
