Ja, jag tycker att jag har haft tur. Jag hatar att jag inte orkar ta reda på all tur som strös omkring mig, för jag har det faktiskt bättre än de flesta.
Jag gråter mycket. Nu vet jag sällan varför, en känsla av olycka drabbar mig och jag får stark ångest. Jag har slutat skada mig själv och det är så otroligt svårt att låta bli! Jag tänker hela tiden att det är bäst att låta bli eftersom jag vill skaffa många piecingar och vill att de ska läka fint. Då går det ju inte att ha en massa sår som kroppen måste ta hand om. Men ibland känns det alldeles för svårt.
Mitt närminne har verkligen upphört att fungera. Jag glömmer saker överallt. Vissa saker kan förklaras, som att jag tagit Stilnoct på kvällen och inte gått isäng direkt. Andra saker, som att jag glömmer min plånbok, nycklar, möten och åtaganden beror inte på det, det är jag säker på. Jag kan bara inte minnas någonting, jag orkar inte den ansträngningen. Påväg till föräldrahemmet idag så tappade jag bort en påse full med smutskläder. Jag har ingen aning om var, men jag ska gå och kolla imorgon på de ställen där jag minns att jag stannat upp. Jag är inget att lita på, jag glömmer att vattna blommor och göra saker som folk ber mig om. Och det värsta är att jag verkligen inte minns något.
Jag pressar tänderna hårt och kan inte sluta, får ont i käkarna och huvudet.
Just nu tror jag att jag skulle behöva vara inlagd bara för att sova om mig och få en paus från omvärlden samt för att vara säker på att jag inte ger efter för impulserna. Det vore också bra om jag kunde försvinne (i alla fall ett tag) eftersom jag rör om så fruktansvärt i mina närmastes liv då ingen kan lita på mig på något plan.
Imorgon ska jag supa och sedan får vi se hur det blir.
