Sjukskriven för depression

Lite deppig är alla ibland. Att vara galen däremot vill inte så många kännas vid.

Hela min sjukdomshistoria började med en svår depression i tonåren. Sedan dess har det varit en enda berg- och dalbana av sjukskrivningar, avhoppade studier, psykoser, depressioner och jobb. På och av. Till och från.

Numer är jag sjukskriven sedan snart 3 år tillbaka. Hade först diagnosen bipolär typ 2 som sedan ändrades till schizoaffektiv. Upplever definitivt att depression är mer socialt accepterat än psykossjukdom.

När nyfikna bekanta frågar om vad man gör nuförtiden svarar jag kort och gott att jag är sjukskriven. Det brukar få tyst på dem.

Fick en djup depression efter psykosen. Plus att jag har röster och GAD på det.

Hur reagerar era föräldrar, syskon, vänner, partner på det faktum att ni har diagnoser?

Mina anhöriga ville inte låtsas om min psykiska sjukdom. Dom krävde att jag skulle fungera som en fullt frisk människa med arbete.

Det är min erfarenhet också Geta.

Kan det bero på stigmat för psykisk ohälsa generellt?

De flesta av mina närmaste anhöriga har tagit det rätt bra, varit stöttande och förstående.

Har dock två personer från ena delen av släkten som inte verkar vilja veta av det, som pikar, raljerar och bagatelliserar. Som man inte får tala om psykisk ohälsa med. Det tragiska är att på just den sidan av släkten finns också en historia av självmord, missbruk och schizofreni.