Vän, i förödelsens stund...

Vill dela med mig av en dikt av Erik Johan Stagnelius som betytt mycket för mig.

Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
när från din nattomtöcknade själ eldvingarna falla,
och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
säg, vem räddar dig då? – Vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? –
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: ”Bliven!” –
Och i vars levande kraft världarna röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

Men herre Gud vad bra! Den skall du ha en eloge för!

Mycket vacker...

Tack. En bra tröst med tanke på att sajten blev hackad i natt.

Roligt att ni också uppskattar den!
Jag tror att herr Stagnelius ev. själv varit med om ett och annat här i livet, som han kanske ville dela med sig av. Mig ger den tröst i förvirring och ångest.

Admin, trist att hackers varit på ovälkommet besök. Dessvärre lär väl detta "väsen" som dikten talar om kanske inte kunna hjälpa dig få ordning på servern....<!-- s;-) --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s;-) -->