Att känna..

En dikt jag har skrivit..

Att känna att ingen förstår..
Att känna att ingenting hjälper..
Det är så det är skönt:
Att känna det vassa rakbladet skära genom huden..
Att se när blodet börjar tränga ut genom såret..
Att känna hur det svider och bränner..
Att känna hur ångesten rinner ut med blodet som lämnar min kropp..

Just i det ögonblicket känns allting lite bättre..
Men det blir inte bättre..
Efteråt får jag ångest och önskar att någon bara kunde titta på mig och se hur jag känner..
Men det går ju inte..
Ingen fattar! Inte ens jag.. :

sluta skada dig själv, det hjälper inte i längden.

Finns roligare saker o hitta på

Hej. I den dikten kände jag igen mig...
Attans att rakbladen har sådan makt! Har du skadat dig mycket?

Lollo

Jag har känt likadant som du många gånger men efteratt min bror sköt sig i huvudet med ensin älgstudsare för 3 år sedan har jag fått en annan inställning till livet.

Livet är alldeles för värdefullt för att skjutas bort.....eller hur ?

Hälsningar
Hamilton13

De e sant de du säger.. Men mår man så dåligt så känns de inte så..

Känner också igen mig i din dikt

hittade precis ett dagboksblad jag skrev på psyket

"Jag ser på mina armar. granskar dem tydligt.
stirrar mig blind på mina ihopsydda och ihoptejpade sår. Stirrar mig blind på röda, vita och blåa ärr.
Men jag ser dem ej. Ser inget ovanligt.
Försöker se på dem ur andras perspektiv. de tycker jag ser läskig ut, varför?
varför ser de inte mina fina naglar? de är också jag..
ärren och såren är jag, lika mycket som mina naglar och mitt hår.
De hör till min kropp. Varför skulle de försvinna? Varför skulle jag skämmas?
Jag är modig, jag vågar visa vem jag är. ärren är jag och jag är dem, det är det enda sättet jag kan se det på. Jag - blä"

Jag skar mig i ca 7 år men jag slutat nu.
Jag måste säga att det är så himla dumt att skära sig själv! det är så lätt att göra det.. så "lätt" sätt att slippa ifrån den ständiga smärtan. Men nu när jag mår bättre är det väldigt svårt att leva ett "vanligt" liv. Alla ser och jag försöker att inte skämmas, jag mådde dåligt och gjorde saker för att överleva, så var det bara. Men man kan ju inte förklara det för alla som ser på en. Nu är jag har slutat har jag blivit tvungen att ta itu med ångesten på ett annat sätt... och en sak som jag har upptäkt det är att den värsta ångesten faktiskt försvinner efter ett tag. Det gäller bara att hålla ut!

Hoppas du kan komma ifrån skärandet du med! Pröva gå ut och gå, måla, rita, skriva, eller varför inte slå på en boxningssäck?
kämpa vidare!