- Inlägg: 1151
Vinden...
- Aspergergirl
- Författare till inlägg
- Offline
- Hedersmedlem
Less
Mer
18 år 7 månader sedan #22252
av Aspergergirl
Vinden... skapades av Aspergergirl
Jag hör vinden ropa mitt namn.
Jag hör mitt namn i vinden.
Ingen finns här,
ingen finns där,
men vinden har mitt namn.
Vinden har mina katter.
De går i min säng,
men när jag sträcker mig efter dem,
för att klappa och röra,
blåser de bort.
Vinden tog dem ifrån mig.
Vinden visar sina monster för mig.
Träden som vajar i vinden,
visar sin andra dimension,
sina monster beredda till attack.
Vinden har allt.
Vinden har mitt namn.
Vinden har mina katter.
Vinden har mina monster.
Förvirrad och vilsen står jag ensam kvar.
Snart tar vinden även mig.
/A
Jag hör mitt namn i vinden.
Ingen finns här,
ingen finns där,
men vinden har mitt namn.
Vinden har mina katter.
De går i min säng,
men när jag sträcker mig efter dem,
för att klappa och röra,
blåser de bort.
Vinden tog dem ifrån mig.
Vinden visar sina monster för mig.
Träden som vajar i vinden,
visar sin andra dimension,
sina monster beredda till attack.
Vinden har allt.
Vinden har mitt namn.
Vinden har mina katter.
Vinden har mina monster.
Förvirrad och vilsen står jag ensam kvar.
Snart tar vinden även mig.
/A
- Aspergergirl
- Författare till inlägg
- Offline
- Hedersmedlem
Less
Mer
- Inlägg: 1151
18 år 7 månader sedan #22349
av Aspergergirl
Ja tack och lov är livet lite lättare nu. De dikter jag skickar in här nu skrev jag när jag mådde som sämst på avdelningen så de speglar inte riktigt mitt mående just för stunden och det är nog tur det. Dikten handlar för övrigt om mina psykotiska upplevelser vilket jag hoppas framgår av texten. Jag var ju lite gränspsykotisk ett tag men alla de symtomen är borta nu tack vare Zyprexan.
Svar från Aspergergirl i ämnet Vinden...
flisan skrev: Hej
Fin dikt.
Men lite sorglig. Hoppas att vinden blir ljummare snart och blåser in något bra i ditt liv.
Skönt att du är tillbaka här. Har följt din dagbok under den tid du legat inlagd.
Hoppas du mår lite bättre nu.
Flisan
Ja tack och lov är livet lite lättare nu. De dikter jag skickar in här nu skrev jag när jag mådde som sämst på avdelningen så de speglar inte riktigt mitt mående just för stunden och det är nog tur det. Dikten handlar för övrigt om mina psykotiska upplevelser vilket jag hoppas framgår av texten. Jag var ju lite gränspsykotisk ett tag men alla de symtomen är borta nu tack vare Zyprexan.