Vandringen

Vandringen bort går med tunga steg.
Jag känner hur hela kroppen är seg.
Min längtan bort är stark,
så mot alla odds jag vinner mark.
Målet är att fly från alla onda ting,
men det verkar som om jag går runt i ring.

Hopplöshetens makt är stor.
Förvirrad vet jag knappt var jag bor.
Min sista enträgna vilja,
är att från denna världen skilja.
För att slippa alla övermäktiga krav,
tar jag hjälp av min vandringsstav.

Jag söker mig till skogens innersta djup.
Kanske finner jag ett lämpligt stup,
som slut på mitt lidande kan göra,
utan att någon annan störa.

/A

Tjena!funderade lite på dom förbjudna böckerna?där man läser från höger och sedan nästa rad till vänster kan det vara så att när de läste dessa böcker så glömde de bort det som stod när de läste till höger?på så sätt glömde det bort motvikten, :lol:
!jed ppu artnum
hax kan det vara kul?!! :twisted:
jag vete faro <!-- s8) --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_cool.gif" alt="" title="Cool" /><!-- s8) -->

A 8O

Mycket stark dikt!

Hoppas att du mår bättre än dikten beskriver...

Om du vandrar i skogen hoppas jag att du finner en glänta där du kan höra vindens sus i höstlöven... känna doft av mossa och ljung... höra fågelsång när skarorna av svanar och änder flyger mot varmare trakter... vila ditt sinne... finna ro... och stiga upp och vandra in mot staden igen berikad av skogens rikedom...

Hoppas att du får må rikrigt bra...