väldigt kort dikt om livets "baksida"

Själen trasas sönder
Jag lider mer och mer för varje dag som går
Är det verkligen värt att lida?
Livet är inte menat för mig
Varför ska det behöva vara såhär?
Minuterna rinner iväg
Om jag inte gör det nu, så kommer lidandet aldrig att få ett slut
Rohypnol blandas med starksprit
Döden är inte långt borta

Är det verkligen värt att lida......Ja det är det, lidandet kommer inte att pågå i evighet. Du kommer att må bättre längre fram. Varför ge upp den här chansen du har fått bara för att det är tufft under en period?

Hej Adde! Jag har själv känt att allt blir värre, men helvetet varade inte i all evighet. Idag mår jag relativt bra. Tur att jag inte hoppade från den där bron som jag tänkte. Hoppas att det blir bättre för dig också.

Sök hjälp Adde! När problemen ter sig enorma och omöjliga att lösa är det bästa att söka hjälp och stöd av andra. Det finns massor av olika möjligheter till hjälp. Förutom vården, som är bäst att kontakta finns det telefonnummer man kan ringa för stödsamtal vid en kris.
<!-- l --><a class="postlink-local" href=" www.viska.se/phpBB3/viewtopic.php?f=1&am....php?f=1&t=28973 [/url]<!-- l -->

Hej Adde,

Om du mår som i dikten, så sök hjälp snarast...

Dikten är stark och sorglig... låter som ett rop på hjälp...

Jag hoppas att du ser mer mening i tillvaron än så... och om du inte gör det just nu så vet att det blir bättre.... det är mörkt i depressionens tunnel, men den leder ut i ljuset igen... och du behöver inte må så dåligt igen... du kan återhämta dig och få må riktigt bra...

Ge inte upp... sök hjälp!!! Det finns en framtid även för dig... en framtid med lycka... små dagliga händelser som ger dig glädje... du kan skapa dig något nytt och bra som du trivs med... det vänder... du ska se att det blir bättre...

Håll ut och kämpa på... och sök hjälp när det är för svårt för dig att orka ensam... hjälp finns... hjälp att må bättre igen...

tack för allt stöd. Jag går hos en kurator och vi överväger bup men just nu mår jag bra, går hela tiden upp och ner.. Mellan depressionslandet och det normala välbefinnandet så ligger det som ett tjock lager av tvångstankar, så när jag är påväg att må dåligt så upplever jag tvångstankar och tillslut när jag når den djupa depressionen så orkar jag inte tänka mer sedan likadant när jag blir lite bättre, då måste jag genomgå tvångstankarna.. någon annan som har upplevt samma sak?