Du ser
mina ögon är sådär röda
som de brukar vara när man gråtit
Du hör
orden jag viskar ut i natte
skriket som ekar mot väggarna
Du kan skymta
paniken i min blick
Den där rädslan
som man inte kan undgå att se
Och på något sätt
märker jag att du inte kan låta bli
att blicka på mina ärriga armar
Ändå fortsätter du blunda
Som om allting vore [i:1djguscj]precis som förut[/i:1djguscj]
[i:1djguscj]"Barn gör illa sig själv, det är normalt."[/i:1djguscj]
Eller hur?
- -
Sanden dalar ner
Tiden rinner ut
Hör du inte det panikslagna skriket?
[i:1djguscj]Hjälp mig, före det är försent![/i:1djguscj]
Hysteriskt gråt och bruten röst
[i:1djguscj]du kommer glömma och inte förstå[/i:1djguscj]
Varför blev allt såhär?
Vad var det som gick fel?
Var det mitt öde, eller ett plan som inte höll?
[i:1djguscj]Försökte jag förgäves, eller trampade jag bara snett?[/i:1djguscj]
Nu är jag vilse, och vägen ut är för lång
- -
Paniken i mina ögon
den lyser så klart
Rädslan jag känner, syns den inte utanpå?
Leendet tynar och skrattet fastnar i halsen
Jag skriker och jag gråter
hör du inte orden, eller talar jag fel?
Jag krossas i bitar och går sönder
Faller
Tappar greppet
Försvinner
Förlåt för att jag ber
[i:1djguscj]Men jag orkar snart inte mer[/i:1djguscj]
- -
Du kom som en ängel
Gnistrande och vacker
Dina vingar var trasiga
och dina ögon talade om krossad själ
Men ditt skratt, det var glitter i mörkret
Hur sorgsen du än var
I de där ögonen, där fanns ljus
Du dansade kring mig och sjöng så vackert
En sång som endast du och jag kan
Jag fann min trygghet, min fristad
Du gav mig värme, kärlek och hopp
Varje gång jag grät
fanns du där för att torka mina tårar
Du kom med tröstande ord
och med löften om något bättre
Jag kanske sagt det förut
men jag säger det igen;
Dör du, dör jag
[i:1djguscj]Förlåt mig
Men du är allt jag har[/i:1djguscj]
- -
Författare till inlägg
