Om tillfrisknande (Stallmästargården, mars 05)
Jag väntade så länge efter min förlossning
att jag slutade hoppas
Och nu,
när jag ser mitt folk närma sig i fjärran
tar både sorg och glädje sin tillflykt i mitt bröst
Mina plågare har flytt
Med resterna av sitt läger omkring mig
De rep som höll mig fången har kapats
men blodiga är mina handleder ännu.
Benen, mina ben, vet inte än
om de förlorade benen ska bära,
om de förlorade åren ska hålla.
Nu, först nu, när min räddning nalkas
känner jag hur torr min strupe varit.
Och rösten vågar ännu inte pröva några stämband.
För just nu sitter jag ensam.
Som förut en främling.
Som en främling på nytt.
Och de ska alla undra
varför jag inte jublar
/Sylviaplath
