Misstänksamhet

En txt jag skrev 97-98, vilket inte längre är en del av mig, kan nu lämna ut detta till allmän beskådan.


Jag förstår inte varför du hela tiden utlämnar mitt liv till andra? Jag känner att du inte riktigt förstår, att visserligen kan jag fortfarande åsidosätta andras beteenden. Men när det kommer till kritan, så känner jag att när det gäller väldigt mycket, så kommer du med förgiftade kommentarer, jag kanske vet vid det här laget att det kommer från motspelaren, som kanske redan från början tar intiativet till dessa kommentarer. Jag har aldrig förstått varför jag inte har vinnar-instinkten? Men jag vet däremot att jag bjuder mycket på mig själv, men som du förstår så vill jag inte skriva sådana här nedsättande ord, som förvisso gagnar motspelaren, men det blir liksom ingen match. Det blir ändå ingen författare av dig, men tror du att du kan skriva sådant som alla känner igen sig vid? Ok, ett försök: Känner livet utanför kroppen,kan vid gud inte känna riktig glädje, men författandet av dessa ord kräver med-tanke.Men du kommer aldrig kunna visa kärlek, eftersom du är upptagen av dessa häftiga attacker av andras protester. Dem gör det så enkelt för sig, genom att säga att dem inte förstår, men kärleken har krympt överallt, därför att fördummandet av viktiga faktorer, liksom spelar ut din roll som tröstare. Ok, better words, love gotta tear us upon avon. Beatiful Madame...

Jag hoppas vid Gud, att jag har mognat, annars är det nog god natt? (P).

Detta skrev jag för bara några år sedan.

Ett hjärta av sten


Jag vandrar på vägen, omedveten om vad som händer i framtiden.

Tiden är en gåta, alldeles oförutsägbar. Om man kunde, så skulle man kunna gripa den med en tång.

Det är jobbigt att vara omedveten, samtidigt som man är medveten om att livet tar till flykten, när man är okapabel att förstå livets gång.

Det obarmhärtiga i historiens gång, visar sig när man tar avstånd från dylika angrepp av tiden.

Tiden vill vinna till varje pris. Jag förlorar när snabbheten har fått fotfäste i var mans medvetande.

Jag vill inte vinna en orättvis kamp mot klockan.

Tiden har redan vunnit kampen, så varför ska jag kämpa emot den?

Jag slåss mot större motståndare än tiden. Tristessen är farligast just nu.
Därför vill jag inte ödsla tid på något ofruktbart.

Jag är definitivt ingen förlorare. Jag vill vinna en rättvis match! :idea:

Hur världen misslyckas med att tämja mig


Jag förstår att människor med självförtroende försöker med saker som borde vara dem övermäktiga.

Jag känner inombords hur mina ord omvandlas till aska, när mina ord inte biter på dem.

Jag känner hur min vrede växer, när orden försvinner ut i tomma intet.

Våldet förtär en brinnande längtan efter frihet från rösterna.

Bejaka livet med en klackspark, så ska du se att livet inte är statiskt. Vinn din själ med att vara först över mållinjen.

Ge inte upp, du är stark nog att vinna. Ensam är inte stark, sa räven Fox!

Jajjamän Psr! Rädsla och paranoia är två förödmjukande företeelser.

Man känner inombords att man borde visa styrka vid specifika tillfällen, men ofta är det omöjligt.

Ja, relationer är ett fruktansvärt svårt kapitel, det spelar ingen roll hur smart man än är! För mig misslyckas det ofta att komma över dem första skälvande mötena iom att man bearbetar data ngt fruktansvärt!

Paranoian består för mig av rädsla att misslyckas i en relation, och när man försöker upphäva chockeffekten så blir det en rekyl istället, och då blir det den eviga onda cirkeln, när man försöker återställa en känsla vad den var!

Det är ensamt på toppen och blåsigt brukar förståsigpåarna säga, men då har dem kanske inte känt den gnagande känslan av otillräcklighet.

Att kopiera någons själ


Jag vandrar på stigen och letar efter något jag kan plagiera. Människan är unik. Det unika är att vi sårar varandra medvetet.

Jag måste hitta ett sätt, att behålla min särart. Jag lever under trycket att prestera något som tillfredställer något jag inte kan beskriva.

Det odefinierbara är ett tillstånd av smärta som kommer långt bortifrån.

Jag lever i ett tillstånd där jag fruktar att bli plagierad. Jag är inte uppfostrad att konkurrera med någon annan. Jag har inte den tävlingsinstinkten som det innebär att tävla med någon annan.

Ändå presterar jag något som jag kan känna mig tillfreds med, nämligen att jag tar ansvar.

Jag letar i universum efter svaret. Jag letar över hela världen efter svaret på gåtan om varför vi människor speglar varandras tillstånd utifrån mallen att vi måste vara perfekta!