Det går fort.
Från likgiltighet till ilska.
Vrede, och sedan förnedring.
Bara tanken på dom som lurat,
utnyttjat,
svikit,
och ignorerat gör att rakbladen
blir ljusa.
Världen utanför blir ljus och nästan vacker.
Och det är inte lycka eller glädje,
inte heller effekten av antidepp piller.
Himlens änglar ropar.
Vetskapen om man aldrig behandlat någon på det viset,
får en att känna sig svag.
Maktlös.
Det är nog därför dom vill ha upp mig.
Men jag vill stanna här nere
där det är kallt och ont.
Söndertrasad av tidigare självdestruktivitet
förlamd av ångest
och sorg har jag förstått att människorna slutat lea efter mig,
att jag någonstans på vägen tappat mitt liv,
att det är änglarnas tur att försöka nu.
