Jag befinner mig i tvättstugan, otrygg och trött. Alltid på min vakt.
Porten på utsidan öppnas. Någon kommer. Tankeskri.
- GÖM DIG!
Gömma, dölja, göra sig liten, skyla.
Inte ge dom det dom vill ha. Aldrig någonsin ge dom det dom vill ha.
Känslomässiga impulser.
FARA! FARA!
Jag BLIR inte varnad. Jag ÄR varnad. Jämt och ständigt. Konstant.
Inte se, inte röra. Gå, bara gå. Vänd dig om och gå.
Kom inte nära, då biter jag. Kom inte hit, jag hugger dig!
Jag stiger på bussen. Som vanligt vet jag var jag helst vill sitta.
Jag vill och jag ska.
Inte där. Nej, inte där heller. Bort, bort. Usch, otäcka människor. BORT!
Blickar. Åh, dessa blickar! Ögon som borrar sig in i min själ.
Please stop!
Jag klarar inte mer. Jag måste av.
Av, av, av.
NU!
Jag flyr men tankarna lämnar mig aldrig. Tankarna låter mig inte vara ifred. Nej, aldrig.
Jag hamnar på en gata. Här hungrar hyenorna efter mig. Dom våldtar min själ med sina blickar. Dom förgriper sig på mig. Jag mår illa och jag är rädd.
Jag vill inte vara här. Inte egentligen.
Längs en vägg går jag säker. Nästan säker men aldrig säker nog.
Aldrig trygg.
Åh, please, rör mig inte! Titta inte ens på mig, prata inte till mig.
Jag önskar att jag vore osynlig. Jag låtsas att jag är osynlig.
Men plötsligt...
- Oj, ursäkta!
- Det är ingen fara!
Men jag ljög. Jag ljuger hela tiden. Jag spyr lögner över folk dagligen.
Det spelar ingen roll. Sanning eller lögn. Ingen skulle förstå ändå.
Det är så.
Ingen förstår mig ändå.
-Paranoid-
