Läste artikeln om "tysta barn svåra att upptäcka"! Kände igen mig delvis i Max situation. Har aldrig gillat tystnaden, men ändå genomlider man denna tystnad, när det är tvunget att visa att man lever. Det pratas om en "motor", förstår exakt vad som åsyftas. Denna kategori kommer i kläm mellan alla stolarna, där dem inte har ngn plats vid ngn stol, utan faller mitt emellan. Dessa pojkar är alltför försiktiga, jag vet, det är fruktansvärt att veta detta faktum, men inte kunna göra ngt åt det.
Kan det handla om konflikträdsla?
Vars är världen på väg?
