[i:1bnpo5qs]Okej, jag gör ett nytt försök[/i:1bnpo5qs]
En stilla nåd att bedja om
Jag tillhör en resurskrävande minoritet i dagens samhälle, nämligen de schizofrena. Min vardag (liksom många andras med samma diagnos) består av kamp mot symptom, både de "positiva" och de "negativa". En ständig kamp mot sjukdomen, där ett drägligt liv är möjligt, men ofta en utopi.
Vart ska man nu ta vägen som inlagd, när vår egna avdelning (27:an) lagts ned? Vart ska man nu ta vägen som utskriven, nu när Tullhuset avvecklats? I nån park med a-lagarna kanske, eller planlöst irrande på stadens gator.
Schizofreni kan nästan räknas till folksjukdomarna, då ett stort antal insjuknar varje år. Då är vårdens insatser ofta livsavgörande, då de kan förhindra självmord eller ett allmänt destruktivt leverne. Vi är många och vi kräver att få ta den plats vi tar. Våra problem går inte att sopa under mattan.
Jag önskar att Norrköpings partipampar svarar på mina frågor. Snälla, behandla mig inte som luft. Jag är en medmänniska som behöver lite hjälp och stöttning. Med komunens hjälp kan även jag komma tillbaka och återigen bidra med något positivt. Det är ju allt jag önskar.
Peter
Inskickat till NT och FÖ. Hoppas att denna duger. Vill gärna ha svar från sossekoryféerna i min lilla stad.
