Nä, Nisse. Tänker på dessa komiker som får folk att skratta, nästan alla skrattar samtidigt. Kan det vara att många har lärt sig vad man ska skratta om? Synkronitet förknippar jag med bekräftelse, men det är väldigt sällan det inträffar att man förstår hela sakens natur. Istället börjar man tänka hur tusan det hela hänger ihop. Då kan det bli en vanföreställning, när man som jag ifrågasätter vetenskapligt, att det är inte möjligt att sådana sammanträffanden kan ske. Men ändå sker dem.
Tidsandan naturligtvis, med alla apparater där man får kontakt med ngn direkt efter man har tänkt en tanke. Men allt detta kan inte vara en slump, det måste ligga ngt bakom. Vad är rimligt att tänka på? Smärta gör att man blir misstänksam, så jag tror paranoja är förknippad med smärta? Ingen vill ha ont.
Vars är världen på väg?
