Min senaste insändare

Intervjun kommer säkert i tidningen snart. Journalisten kan ha varit ledig, sjuk eller måste ta itu med något annat uppdrag. Det kan ha varit utrymmesbrist i tidningen också.

Peter har sett hur besparingarna inom psykosvården har drabbat patienterna. Själv upplevde han att vården blev sämre redan 2008. Ändå ska det sparas mer.

Peter berättar om sina personliga erfarenheter av psykosvården. Sedan många år har han problem med vanföreställningar och hallucinationer under diagnosen paranoid schizofreni.

– Man känner sig som tillvarons centrum, utvald och speciell. Man tror sig stå i kontakt med försvarsmakten och säkerhetspolisen, är avlyssnad och maten är förgiftad, säger han.

Det låter som att leva i en mardröm.

– Ja, men bitvis är det förstås spännande också.

Grovt uppskattat säger han att han varit inlagd ett par gånger om året innan 2009.

– Som längst bodde jag i åtta månader på 27:an (psykosenhetens slutenvårdsavdelning i Skarptorp). Med bara nio rum och elva sängplatser kändes det aldrig som på sjukhus

Han har bara gott att säga om vården han fick där.

– Den var ypperlig. Personalen såg till att vi blev sysselsatta; vi fick laga mat, spela kubb, kort, badminton och bowling. Det är stressande att vara sysslolös när man är inskriven och stress är inte bra när man har schizofreni, säger han.

Men stress var precis vad han kände när han låg inlagd under hösten 2008. Då hade psykosenhetens slutenvårdsplatser flyttat till Vrinnevisjukhuset. Peter kände bara igen en person ur personalen från tidigare.

– Det är klart att det är enklare om man har en gemensam historia med de ur personalen man träffar, säger han.

Men det var inte huvudproblemet för honom. Sysslolösheten var värre.

– Det fanns inget att göra. Jag låg på min säng och väntade på att maten skulle serveras. Dörrarna till avdelningen var låsta. Man kunde inte ens gå ut och ta en promenad, säger han.

Han förklarar att den vården mer liknade förvaring och var väsensskild från den ypperliga vård han ansåg sig ha fått tidigare.

Med det i åtanke tycker Peter att det är illavarslande att enheten måste spara in ännu mer pengar och ännu fler tjänster.

Två gånger om dagen tar han sina tabletter; ångestdämpande, lugnande, anti-psykotisk medicin och till natten sömnmedicin.

– Faran är om jag luras att tro att jag är frisk och kan sluta medicinera. Det har hänt fast numera vet jag att det slutar med att jag blir inskriven direkt om jag gör så, säger han.

Sedan hösten 2008 har Peter klarat sig själv. Han bor i egen lägenhet och jobbar 75 procent inom industrin. Den enda regelbundna vårdkontakten han behöver är den han har med sin kontaktperson, en mentalskötare som han träffar varje eller varannan vecka över en fika eller en promenad på stan.

I en insändare till NT kräver Peter adekvat vård för patienter med vanföreställningar. Han önskar att psykosenheten kunde få fortsätta på samma sätt som förut och tror inte för en sekund på att landstinget kan behålla samma kvalitet när man drar ner på personal och flyttar enheten till Vrinnevisjukhuset.

– Kvaliteten kan väl inte behållas om det blir fler patienter på färre vårdare, resonerar han.

– Psykosenheten på Skarptorp startades för att det fanns ett behov av den. Jag kan inte förstå hur man då kan anse att behovet har upphört. Och om man anser att vården aldrig har behövts så har det ju varit en gigantisk felsatsning från början.

Fotnot: Peter har inga problem med att visa sitt ansikte i tidningen men vill inte att vi skriver ut hans ovanliga efternamn.

[i:1gb0bnoz]Så nu är man en local hero. Hoppas att kunna tvätta bort skamkänslan psykisk sjukdom ofta leder till.[/i:1gb0bnoz]

Tack för Din insats! <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: --> <!-- s8) --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_cool.gif" alt="" title="Cool" /><!-- s8) -->

Riktigt bra intervju. Tjohooo!
:vagen

Mycket bra intervju! Du är verkligen ett föredöme för oss andra musslor! :bravo:

kram

/bonnie...

Sånt kan ta tid innan det publiceras. Du skall inte vara osäker på dig själv, finns ingen anledning.
Om du "svamlat" och dom hade haft svårt att sammanställa en intervju hade dom ringt upp dig och bett om kompletteringar.
Modigt utav dig, och beundransvärt att du gick offentligt. Du talar för en stor grupp människor, så var stolt över din insändare och intervjun.

Mvh
Gäst