Hittade denna på DN;
Anders Behring Breivik sägs ha genomskådat de psyktest han genomgått. Är det möjligt? Är det lätt eller är det svårt? Döm själva.
Under mina tonår knarkade jag veckotidningstest. Frågor och formulär kring teman som ”Är du svartsjuk?”, ”Är du en partypingla eller en tråkmåns?” eller ”Är du en bra kompis?” fick mig ständigt och jämt att vässa pennan och kryssa i svarsalternativen. Det krävdes inte nämnvärt med intelligens för att knäcka svarskoderna. Ett test om svartsjuka kunde till exempel inledas så här:
Din pojkvän berättar att han ska i väg på fredag kväll och träffa en kompis. Vad gör du?
a. Pussar honom och säger: men vad roligt för dig älskling. Då kan ju jag passa på att träffa Anna.
b. Säger okej, men undrar i ditt stilla sinne hur han kan föredra att tillbringa en fredag med en kompis framför dig.
c. Försöker locka honom med vin och mys att stanna hemma med dig.
d. Blir rasande, tänker att han säkert planerar att träffa någon annan, och hotar därför med att göra slut om han går.
Eftersom det även skulle vara lätt att rätta testen och komma fram till sitt svartsjukevärde rullade frågorna ofta på enligt samma formel. Den som ville vara en ädel och generös människa kunde genomgående välja alternativet a, eller till nöds b, och därmed bli bekräftad i en idealiserad självbild.
De två psykiatriska teamen i Breivikrättegången har använt olika psykiatriska test som ett underlag i sin diagnosticering. Team nummer två, Agnar Aspaas och Terje Tørrissen, förklarade under sin genomgång i måndags att vissa av testresultaten saknar validitet då det är uppenbart att Breivik anpassar sina svar för att svara ”rätt”. Två av de test Tørrissen dissade var SCID I och II. Med dem försöker man fånga in personlighetsstörningar av typen depressiv, schizoid, narcissistisk, borderline och antisocial, för att nämna några.
Jag reste till Oslo med ungefär två kilo frågeformulär i bagaget. Jag hade fått dem tidigare av en av mina psykiaterkontakter och han manade mig att besinna mig inför resultatet.
På måndagskvällen, på mitt hotellrum, insåg jag att tiden var kommen att psyktesta mig själv. Det var inte så mycket resultatet jag ville åt som konstruktionen av frågorna. Var de, som mina tonårstest i Veckorevyn möjliga eller rentav lätta att genomskåda?
Fast det ska tilläggas att SCID också är en intervjumanual, så att man pratar runt frågorna och ställer följdfrågor, snarare än att stumt kryssa i ”Ja” eller ”Nej”.
Testet som avser att avslöja en antisocial personlighet börjar nästan alla med ”Innan du var 15 år, har det hänt att/hände det ofta att/brukade du …” och sedan kommer de olika frågorna. Och då handlar det om ifall du startade slagsmål, plågade djur eller andra barn, startade en eldsvåda, med flit förstörde andras saker, ljög eller lurade andra, rånade eller gjorde inbrott, skolkade eller förfalskade någons anteckningar.
Det krävs inte nämnvärt med intelligens för att fatta vad man ska svara för att slippa diagnosticeras som antisocial.
Frågor som är tänkta att röja en narcissistisk, grandios personlighet, som det andra psykiaterteamet menade att Breivik lider av, kan låta så här: ”Tycker du att folk i allmänhet inte sätter värde på dina speciella talanger eller prestationer?”, ”Har du mycket tankar om att du skall komma att få makt, berömmelse eller erkännande någon gång i framtiden?”, ”Om du någon gång har ett problem, brukar du då nästan alltid begära att få träffa den bäste eller mest meriterade experten?”
Inte fullt lika glasklart måhända, men fullt tillräckligt för någon som är normalbegåvad att genomskåda. (Här kan nämnas att när Tørrissen utvecklade resonemangen kring den narcissistiska personlighetstypen exemplifierade han med människor som anser sig stå över lagen och inte behöver följa vanliga regler, till exempel när det gäller parkering. Det borde i så fall betyda att det kryllar av psyksjuka runt Östermalmstorg där många regelmässigt dubbelparkerar och sätter på varningsblinkers när de ska in i en affär.)
Om man ska ifrågasätta värdet av dessa psyktest måste man göra det med tillägget att inget av psykiaterparen enbart förlitat sig på sina manualer. Och att de flesta patienter inte har samma intresse som Breivik av att styra resultaten. Men ändå. Långt ifrån Veckorevyn är det inte.
På tisdagen stötte jag på en av Aftenpostens utsända. Jag frågade honom om det funktionstest som det första psykiaterteamet använt, och som gett Breivik så låga värden att han borde matas. Så låg blir funktionsförmågan med Breiviks svar att han bodde hemma, fick maten lagad åt sig och inte gick till något jobb, förklarade reporterkollegan. En kvinna bröt sig in i samtalet och sa ursäkta, men jag är psykiatriker och testet visar inte funktionsförmåga utan funktionsvärdering. Jag försökte utröna skillnaderna, och kom på något sätt in på SCID-frågorna och hur lätta de visat sig vara att genomskåda.
Ja, svarade hon innan hon hastade i väg och tillade: Det är bara idioter som inte förstår att de ska svara nej på allt.
Oroligt började jag bläddra i mitt eget svarsformulär. Hade jag svarat ja på frågor och i så fall på hur många. Och, ja det hade jag ju. Hur många gånger och på vilka personlighetsstörningar? Sorry, där råder sekretess.
Fast idiot är jag bevisligen. Det har jag till och med psykiatriutlåtande på.
Hanne Kjöller
