Vi hade en sån friskis Mats.
På Träffpunkten. Vad hen sa eller
oavsett vad hen sa blev jag full av skratt.
När det torna sig ebba till slut leende
log hen precis som hen hade en guldtand
i bastun.
Sen träffad jag hen spontant
rent spontan då var hen öppen och
gemytlig och liksom så intresserad
inbjudande till prat. Men jag kunde
inte bemötta det som kom till mig.
För jag var på en annan planet.
Eller sonika i smörbyttan på familjen
i dennes våld.
Sen där jag är nu så passerade hen
oss vi väntade på att hen skulle cykla förbi,
Då bjöd hen på ett sån maliciös leende.
Tror att det bemötande vi och jag fick "själv-klart"
såg hen inte vem det gällde. om de hör till saken.
