Cosmos skrev: Har inte heller några problem med transsexuella oavsett kön. Jag har ibland själv känt mig främmande i en kvinnas kropp men det har inte kommit längre än så.
Problemet med feministerna är att de inte "förstår" att det i grunden finns två kön som är olika både fysiskt och mentalt. Ja, fysiskt går det ju inte att förneka men psykologiskt, mentalt skulle det inte finnas.
Hur reagerar transpersoner på feministernas käpphäst, att det inte finns några kön? Är man trans så önskar man helt förtvivlat att bli man/kvinna. Finns det inga kön i samhällets så varför ens tänka på en förändring? Det hela blir någon underlig typ av diskriminering. Det förekommer redan eftersom det tydligen anses mer problematiskt att vara transkvinna än transman.
..."Jag har ibland själv känt mig främmande i en kvinnas kropp men det har inte kommit längre än så...."
Förr när psykiatrin hade sina klor i mig och tvångs medicinerade mig, kände jag mig periodvis som "kvinna" och periodvis
som en möjligen lite feminin man (vanliga mig). Det var dock inte något direkt problem för mig, snarare väldigt utvecklande
och lärorikt. Nu för tiden, så tycker jag att den enda väsentliga skillnaden mellan en kvinna och mig som man, är att kvinnan kan bli gravid, föda ett
barn samt amma detta, jag som man kan göra henne gravid.
Kuriosa: Under dom "kvinnliga perioderna" vid tvångsmedicinering köpte och klädde jag mig även i kvinno kläder.
Sammanlagt kanske några års tid.
Nu, sedan ganska länge, fri från psykiatrins klor och bara lilla jag igen. Man tackar, även om det varit väldigt lärorikt.
