Mina upplevelser

Hej alla

Grejen är den att jag misstänker mig lida av vad man kallar schizofreni. Det är ju ett luddigt begrepp, schizofreni. Men i alla fall.

Är 18 år och kille, jag har varit rädd för mörkret så länge jag kan minnas. Att jag räds mörkret tar sig bäst uttryck när jag är ensam. Då kan jag t.ex. få för mig att det finns någon eller något under min säng som vill åt mig, när jag stiger i sängen. Att det kommer att rycka tag i mitt ben och visa sig. Samma sak vad gäller garderoben, det finns en lång korridor i anslutning till garderoben och jag inbillar mig att om jag tittar på dörrhandtaget till garderoben kommer handtaget att dras ned och att varelser uppenbarar sig.

Upplevde något som jag klassar som hörselhallucinationer, igår vid läggdags. Jag hörde en slags kommentatorröst, som stressat verkade redogöra för händelserna i nån form av händelse. Först trodde jag att någon lämnat på TV:n men alla i huset sov, TV:n var släckt. Hade ej eller lyssnat på nån form av sporthändelse före sängdags.

På senare tid har jag fattat tycke för att manipulera svartvita, gamla bildporträtt av personer, i datorn, för att ge dem ögon stora som tiokronor. Detta förfarande ser en del i mig som kusligt och skrämmande, medan en annan sida av mig uppfattar det som spännande. Har även börjat samla på inramade personporträtt från 1940-talen, för att sedan hänga upp dem på väggarna i mitt rum. De ser så skrämmande ut, ansiktena.

Sedan ska det också sägas att jag blivit väldigt asocial av mig, fjärmar mig mer från andra. Förr i tiden hade jag en hel drös med vänner och kompisar, nu kan man räkna vännerna med hjälp av ena handens fingrar.

Uppfattar det som om folk stirrar på mig när jag vistas utomhus, var jag än rör mig och där det finns måttliga skaror med människor uppfattar jag mig som iakttagen.

Är självmordsbenägen, då jag har en fascination för döden, eller snarare de världar som kommer att finnas tillgängliga för mig när jordelivet får sitt slut. Ser djupa, gröna skogar framför mig, där jag kommer att uppleva äventyr av sällan skådat slag.

Jag kan räkna upp mängder av andra "meriter", men det besparar jag er.

Vad tycker ni? Borde jag söka "hjälp" för mina tankar och därpå följande beteende? Är det möjligt att jag utvecklat någon form av förstadium till just schizofreni? En annan fråga som jag vore glad att få besvarad, är hur en psykolog/psykiater bemöter mig när jag misstänker mig ha nån form av schizofreni, och vill tala om det?

Tacksam för svar.

Jag tycker alltid man skall kontakta en psykiatriker om man tror att man har schizofreni. Orsaken är att det är inte bra att oroa sig över det och det är bra att få klarhet och kunna gå vidare i livet särskilt om man är ung. Håller du på och ständigt tänker och oroar dig över det kan det vara väldigt jobbigt för dig och du kan försumma andra saker i livet t.ex. arbete, studier mm. Man skall inte leva med schizofrenistämpeln på sig om man är helt frisk tycker jag.

Jag tror inte alls du har schizofreni nu och det är troligen inte sannolikt att du får det i framtiden heller. Har du någon i släkten med schizofreni?

De problem du nu har kan vara annat t.ex. ångestbesvär eller kanske en personlighetsstörning. Men det kostar bara 200-250 kr för en diagnos hos en psykiatriker, så jag tycker att du skall unna dig den lyxen. Du kan ringa direkt till närmaste psykiatrimottagning för att boka tid. Om du gör det berätta för oss hur det gick :!: Kan vara lärorikt för andra.

Admin

Undvik kontakt med psykiariker om möjligt. Om du nödvändigtvis vill få någon form av stämpel så är psykologer att föredra. Psykiatrikerna lider alla nämligen av vad jag kallar etikett syndromet. Detta är ursprungligen en rolig lek som går ut på att man sätter en etikett på en person och talar om för honom hur hans liv skall gestalta sig. Sedan ligger alla psykiatriker tillsammans och viker sig dubbla av skratt när etiketten dom satte på personen blir en själv uppfyllande profetsia.

Om du blir diagnosticerad schizofren kommer man tala om för dig att du måste ta medicin hela livet, att det är svårt att få arbete p.g.a. stigmat, att du förmodligen kommer att bli förtids pensionär.

Så visst om det låter attraktivt för dig så uppsök gärna en psykiatriker.

Admin får ursäkta om jag låter cynisk.

Det kan finnas enstaka psykiatriker, som är på det viset, men jag tycker nog psykiatrikerna är vettigare och vet dessutom mer om psykiska sjukdomar än andra läkare. Andra läkare vet mindre och kan nog vara skadliga om man har psykiska besvär.

Jag tycker inte du har rätt att de sätter etiketter. Ofta kan de vara obenägna att lämna ut diagnosen första åren just med tanke på att det inte skall skapa depression och lidande. Men får man inga antipsykotika och blir helt frisk förklarad så är det nog så.

Förtidspensionerandet kommer nog att minska och det kommer att satsas mer på rehabilitering och sysselsättning. Det lät så på Anders Milton.

Nackdelen med psykiatrikerna är att de inte tillräckligt snabbt anammar nya rön, att de inte diagnosticerar och mäter symptom tillräckligt noga med protokoll och att de i för stor utsträckning ser patienten som en gigantisk pillerburk. Psykiatrikerna är för antipsykotika fokuserade med tanke på att 20 % inte får effekt av dem och 50 % otillräcklig effekt. Men liknande problem finns i andra delar av vården också.

Admin

Det du beskriver påminner om mina symptom. Jag har tidigare haft vänner och inte alls några svårigheter med att få vänner. Men då jag började i högstadiet förändrades allt. Jag ville inte längre ha vänner och satt för mig själv på rasterna. Jag började allt mer sjunka in i mig själv och min egen värld. Bisarra tankar dök upp och jag kunde sitta på rummet med lampan släkt i flera timmar och bara titta in i väggen. Jag fick ibland upplevelser där jag förlorade kontrollen över mina tankar. Och hörde en svag röst kalla på mig. Det konstiga var nog att jag upplevde inte detta som skrämmande. Och jag visste inte att jag var sjuk. Jag var helt enkelt likgiltig. Sedan fick jag en fixidé att börja knarka. Vilket gjorde att jag försökte på alla möjliga sätt få tag i knark. Det slutade mycket bisarrt, vill inte säga hur det är pinsamt men jag hamnade på sjukhus. Är nu 18 år, som du. Sök hjälp, jag fick hjälp i god tid. Hade jag inte fått hjälp kan mitt tillstånd förvärrats mycket. Har fortfarande problem kvar, men de "psykotiska" symptomen är i princip borta.

-