Hej allihopa!
Förstår inte varför jag inte har läst om schiz förut men för ett par timmar sedan började jag söka lite och jag hittade en hel del intressant information.
Jag har levt i en - vad jag har kallat "psykos" i ett par år nu, blandat med social fobi och paranoia. Det är var jag har kallat det iaf men det kanske är schiz?
Hela tiden är jag inbäddad i en vad jag bara kan beskriva som en livs-"känsla" där jag inte vet vad som är verklighet och vad som är "verklighet". Om vi säger så här, jag kan inte avgöra om jag verkligen sitter här framför datorn och skriver de här bokstäverna som bildar ord som blir symboler som jag sammanfogar till meningar som ni andra kan läsa - eller om jag sitter på någon instution någonstans och bara stirrar in i en vägg och hela mitt "liv" är ett koma tillstånd, eller någon annan form av inre verklighet. Det spelar ingen heller någon roll om verkligheten jag upplever är den "sanna" eller inte för den upplevs ändå som verklig..
Andra saker i mitt liv är exempelvis om sitter på tunnelbanan med min pojkvän, eller är och handlar, eller vad som helst för den delen så känns det som att han inte finns egentligen och att alla människor stirrar på mig medan jag går runt och pratar med en "osynlig person". Det går upp och ner ibland är det starkare ibland svagare. Ett exempel är för ett par månader sedan, det blev så outhärdigt, jag fick panik och bara sprang ifrån honom... efter ett tag ringde jag en vän för att berätta vad som händer och fråga om han verkligen hade träffat min pojkvän och bad honom bekräfta hans exictens för mig, då slog det mig plötsligt att min vän som jag ringde upp lika väl kunde vara en "inbillning" och att hela mitt liv igentligen kanske inte finns. Sånt här är vardag för mig, jag har "lärt" mig att leva med det.
Men hela tiden är jag förföljd av känslan av att jag är inlåst någonstans på psykvårdshem och "drömmer" är helt fel ord, men lever i värld jag själv hittar på.
Läste någonstan här i forumet om att folk stirrar på en på stan. Det är fruktansvärd jobbigt, vart jag än går stirrar folk, så när jag tittar på dom morphas deras ansikten om till att de tittar någon annan stans eller gör något annat...
De senaste åren har jag isolerat migsjälv socialt... tycker absolut inte om att umgås i grupper, det är jobbigt. Känns som att människorna har någon form av telepatisk kommunikation och pratar om mig, utvärderar mig, och massa andra konstiga saker..
Får ofta för mig att människor hatar mig... tom min sambo som jag vet älskar mig fruktansvärd mycket.
Så har har jag haft det i flera år nu, men jag blir inte längre deprimerad, längtar efter att ha fler vänner.. men vågar och kan inte.. jag har vant mig vid hur min värld är.
Skulle detta kunna vara schiz? Och om så, blir det värre med åldern, tycker jag har fått bättre koll på det med tiden..
Det är mer än de sakerna jag har skrivit ner här som styr och cirkulerar runt i min värld, men vad säger ni?
Jag kan inte heller söka någon vård för mitt yrke tilllåter inte någon form av psykisk "ostabilitet" eller vad folk nu vill kalla det...'
