Galen men balanserad?

Jag har alltid upplevt märkliga saker. Har minnen från innan jag började på dagis där regnbågsfärgade ljusmaskar kröp omkring på marken o där egyptiska hieroglyf-figurer gick omkring uppe i taket...
Började rätt tidigt, kanske på mellanstadiet, få kontakt med olika "väsen" och "demoner" som talade med mig genom "röster" i mitt huvud. Dessa väsen var ibland snälla men ibland vilseledande.
När jag kom upp i tonåren började ångesten träda in. Synfältet lixom "smälte" ibland och jag konstiga känslor av att jag var "instängd i världen". Jag upplevde också alltid när jag hörde någon skratta eller prata att de pratade om eller skrattade åt mig. Jag kunde även känna som om vissa människor kastade trollformler på mig. Av någon anledningen hade jag dock, angående rösterna i huvudet, utvecklat en förmåga att bara få kontakt med dem som var snälla. Ofta var de jättevisa o hade jättemycket bra tips till mig, samt visste saker som senare visade sig slå in (!).
Jag tänkte aldrig på de här sakerna som något märkligt. Jag tänkte att alla antagligen upplevde sånt här; jag visste att många ungdommar led av ångest.

För ungefär ett och ett halv år sedan kulminerade allting när jag, vilket kan tyckas dumt nu efteråt med facit i hand, tog hallucinogena svampar. Jag fick vid sista svamptillfället en fruktansvärt hemsk tripp där jag upplevde att världen slutade existera. Det värsta var dock, att trippen aldrig slutade riktigt.
Efter svampen kulminerade alla mina vansinnesupplevelser och det kändes som om allt var overkligt, hela tiden med en fruktansvärd panikångest malande i huvudet. Hallucinationer 24/7. Det slutade med att jag försökte ta livet av mig.

Hamnade på sjukhus och drabbades av en helt vanvettig psykos (bland annat trodde jag att jag var på sjukhuset för att jag skulle opereras om till en stor hockeyspelare; så jag kunde vara med i Jesus Christ Superstar-musikalen... on ice!!). Rätt stor del av tiden var jag inte ens medveten om att jag var på ett sjukhus, utan upplevde att jag körde omkring i bilar o alla möjliga grejer. Psykosen gick dock över.

Nu ett år senare känner jag mig ganska tillfreds med min tillvaro. Jag har ständiga hallucinationer, begreppsstörningar som tex. att jag känner att jag är jättemycket större än allt annat i rummet, röster i huvudet, tycker att döda ting gör mänskliga saker (tex. så tittade alla hus på mig idag när jag var ute!), upplever att alla tittar på mig o har baktankar mot mig osv osv osv. Av någon anledningen så känns dock sakerna inte jobbiga ett dugg. Ångesten dyker upp titt som tätt, men jag tycker helt enkelt inte att den känns så jobbig längre. Ingen endaste människa märker dock något konstigt med mig. Jag verkar nog relativt normal. Jag genomskådar hallucinationer och vanföreställningar innan de hinner på något grepp om mig. Kan tom. skratta ganska gott åt dem ibland.

Men i ljuset av allt som har hänt så börjar jag ju verkligen fråga mig; är jag galen? Jag börjar se tillbaka på gamla händelser o fråga mig ifall jag alltid varit galen. På något sätt hade det ju kännts skönt att ha en diagnos, att kunna lära sig om tillståndet o inte behöva känna sig som en outsider även i sammanhang av psykiska sjukdommar.
HPPD (se: <!-- w --> www.hppdonline.com <!-- w -->) tror jag att jag lider av, men i den sjukdomsbilden inrymms bara hallucinationer... plus att jag haft en ganska galen perception innan jag tog några droger.
Men jag förstår ju att det skulle verka ganska underligt om någon kom till psykvården o sa att "Hej hej, jag mår jättebra o har inga problem o vill inte ha medicin eller bli sjukskriven, men jag skulle gärna vilja genomgå en massa undersökningar". Jag tror inte de skulle uppskatta det.

Vad tror folk egentligen? Känner någon igen sig i symptombilden? Kanske finns någonstans där man hade kunnat läsa om?

Oj, det här blev jättelångt. Så blir det ibland.

Jag käkade svamp ungefär var tredje dag i några månaders tid i sommras, och fastadne i trippen på samma sätt som du fast med andra hallucinationer. Jag sökte hjälp eftersom det inte längre gick att leva på det viset, fick medicin medn tar den inte p.g.a jobbiga biverkningar. Det var nu flera månader sen jag käkade svamp sist, men det vägrar gå över och jag plågas vartje dag. Men jag hade precis som du mycket konstiga saker innan jag började med hallucinogener också, svampen var bar en sak som gjorde allt så mycket värre. Det är bar att hoppas att det går över, men jag har slutat tro att det någosnisn kommer sluta. Man får leva med det, trots att det (åtminsone för mig) är jävligt hemskt och förvirrande. har även läst och hört många andra liknande historier om folk som tagit svamp och fått mer eller mindre besvärande psykotiska besvär. Det är tydligen jävligt vanligt. Här har jag fått berskriva samma sak flera gånger för folk som du, så någon "ovanlig" åkomma är det ju inte, HPPD kan visa sig på flera olika sätt, inte bara med hallucinationer. Det är JAG säker på, sen om forskarna är osäkra på det skiter jag i. För det är jag som upplever det, inte dom. Lycka till, hoppas du slipper må dåligt av din "sjukdom".

Jo, jag har precis som du upplevt att det inte verkar vara direkt ovanligt att hallucinogena preparat får psykiska problem att bryta ut (HPPD, panikångest, paranoia, psykos, flashbacks, schizofreni osv).

Personligen mår jag dock inte särskilt dåligt av nånting av det längre, inte ens av ångesten. Ibland kan det vara ett rent praktiskt handikapp, tex. om man skall hitta någonstans (alla-hus-ser-likadana-ut-syndromet), eller om man skall göra något praktiskt hantverk, men det bjuder jag lite på.

När jag, pga. mitt självmordsförsök, höll på att dö slutade jag vara rädd för saker o slutade värdera saker i bra och dåligt, och det har suttit kvar, så jag tror det är därför jag inte mår dåligt.
Jag har hört historier om (och av) folk som varit med om samma sak, dvs. att problemen inte är jobbiga längre. Det verkar oftast vara när folk verkligen gått ner sig riktigt djupt, blivit alkoholister, blir vräkta, alla lämnar dem, de håller på o dö. Verkar som om "hjärnan" sätter in något slags "skyddsprogram" för att man skall "orka med".

Hoppas det löser sig på det ena eller andra sättet för dig också!

Det har jag också märkt att när det ser
ut som alldeles mörkast så framkallas
det ett underligt glädjetillstånd i medvetandet.
Det är inte det samma som mani med
hyperaktivitet. Det är en stilla glädje men
inte eufori.
Har hjärnan en skyddsmekanism om man
bara står ut med att gå i botten?

jag ser färger innan jag somnar... ett mjukt skönt ljus som är lika starkt som solen men som ändå inte gör ont i ögonene innan jag somnar... ibland kommer det en mycket djup avslappnande färg som jag kallar indigoblå... den är alldeles självlysande. jag har även sett andra färger som rött och rosa. De kom till mig under en period då jag var i kris och jag bad om hjälp....till en skyddsängel ellr liknanade. Jag är inte rädd för fenomenen och de stör mig inte i min vardag. Det jag längtat till i bland är att det skulle vara alldeles mörkt innan jag somnar. numera bryr jag mig inte så mycket. Förut gav de mig en känsla av att aldrig vara ensam och ibland att jag var älskad... Nu vill jag mest umgås med människor och få kärlek ifrån dem. jag undviker att analysera "fenomenet", min psykolog har sagt att så länge det inte stör mig så är det ingen fara. Och jag ligger ju inte precis och tittar på färger hela dagarna.. det är för tråkigt

Precis det som borta jag och Geta beskriver känner jag också!

Man kan inte gå omkring och vara rädd. Det känns som allting kvittar, rösterna kan hota med vad som helst, men man bryr sig inte. Detta för att man har varit nere på botten. Då har man känt som om de får göra vad de vill med mig, men jag kan inte gå omkring och vara rädd och ha ångest hela livet.

När man varit nere på botten finns det ju bara en sak, det har varit så dåligt, att varje annat tillstånd innebär en förbättring.

Så tror jag också att missbrukare känner sig, oavsett om de är narkomaner eller fyllerister. När man varit i botten av sitt eget själv och varit så förkrympt i sitt jag, växer ett mycket starkare jag fram. Detta jag, är en del av en själv men man är mycket mycket starkare efteråt.