Hur ska jag veta vad som är verkligt (för den breda massan)?

men det är klart man ska tränna sig på att uttrycka sig

övning ger som sagt färdighet

Verklighetsprövning menas nog att man skall göra som vid KBT en bevisprövning dvs försöka hitta bevis och motbevis för att vanföreställningen är sann. Man granskar och väger bevisen och formulerar en tanke som stämmer med bevisen, som man har och som får ersätta vanföreställningen.

Vad roligt att ni har diskuterat så mycket när jag varit borta!

Först och främst vill jag bara säga att jag inte vill ta strid emot någons andliga tro. Det är bara att jag håller på att omvärdera mig själv och det jag varit med om och tror på just nu och då funderar jag hit och dit massor. Hoppas att ingen tar illa upp!

PSR:
Då hänger jag med. Som du märker funderar jag just nu för fullt på om min syn på den typen av upplevelser borde vara av intresse för psykiatrin eller bara skulle betraktas som något rätt vanligt. När jag fick genomgå MINI-utredning var jag väldigt kluven till hur jag skulle svara på frågan om andra tycker att jag tror på konstiga saker (eller något liknande). Jag blev lite så där diplomatiskt med mig själv och svarade bara att ingen gjorde det, eftersom dom jag känner också är flummiga. Psykiatern nappade inte på det, så jag pustade ut.

Cosmos:
Håller med om att verkligeheten är en subjektiv upplevelse och dessutom tror jag att det finns lika många verkligheter som människor. Ändå intresserar det här mig. Det finns ju trots allt en norm och någon sorts "kollektiv" beskrivning av stora delar av verkligheten.

Om det vi ser och hör är just det objektiva vet jag inte om jag alltid kan skriva under på... :lol:

Det är ju svårt med bevis från omgivningen om man t ex är ensam hemma (tänkte på hallucinationer). Eller om jag känner en doft. Jag har väldigt bra luktsinne. Min familj skulle nog aldrig tro att jag hallucinerar en doft om dom inte känner den och inte jag heller. Eftersom dom verkar ha skumt dåliga näsor.

Jag undrar så mycket om mig själv och hur jag är. Är jag verkligen en öppen och sensitiv person? Det är ju bara i perioder som jag tänker på detta som en sanning. Just nu häver jag bitterligen ur mig att jag anser att all typ av religiositet är vanföreställningar. 8O Det gör mig ledsen och arg att tänka så! Jag vill ha kvar fina minnen och samtidigt ifrågasätter jag dem. Kanske är det så det måste vara en stund nu innan jag hittar tillbaka till just min verklighet efter diagnos.

KPT har jag aldrig hört talas om. Barndomen känner jag inga behov av att titta på öht. Ska kolla upp om det är kpt en kompis har.

Admin1:
kan psykoser alltså vara känsloneutrala också? Jag har ju bara upplevt läskiga saker som vanföreställningar och psykossymtom. Intressant det där du skriver om vanföreställningar som ligger nära verkligheten. För några år sedan var jag nämligen säker på att just en person jag hade träffat vid ett par tillfällen (och dessutom flera år tidigare) var en pedofil som man sökte i Stockholm. Jag var så säker att jag var nära att ringa polisen för att tipsa om honom, men tänkte att dom inte skulle ta mig på allvar. Detta bekymrade mig enormt mycket då jag tänkte att om han skulle fortsätta gå fri så skulle det vara katastrofalt för många barn. Som tur var hann dom hitta sin misstänkte innan jag hunnit grubbla mig fördärvad... Jag har aldrig sett på detta som en vanföreställning, utan bara att jag genom min öppna person kunde fånga känslor hos andra och snabbt plocka upp det när jag hittade det rätta sammanhanget.

Det exempel du gav hjälpte mig nu mycket i mitt sökande efter verkligheten!

Jocke:
jag tycker inte heller att verklighetsprövning låter som något som handlar om egna erfarenheter. I så fall borde jag kanske aldrig ens fundera över det här ämnet? :tänk: För i så fall vore det väl jag själv som bestämmer vilka erfarenheter som är verkliga eller inte och då måste jag sätta upp värsta systemet för att stämma av det. Eller förresten det är väl det jag måste göra nu i alla fall. Så nu blev jag helt rörig. Vet knappt vad jag skulle säga längre.

Alternativ:
jag vågar då inte slå vad! Det känns som om jag har fel i allt just nu.

Poppy skrev: Angående andlighet/religiösa upplevelser, och var gränsen går mellan detta och psykos: Det finns en forskare (kan kolla upp namnet om du vill, jag har kvar mina kursböcker från när jag läste religionshistoria på universitetet, och det var då jag fick lära mej detta) som studerat skillnaderna mellan religiösa upplevelser och psykoser. Han är själv ateist, så han menar alltså att båda delarna är inbillning, men att det ändå finns väldigt viktiga skillnader. Bla är psykos nedbrytande på personligheten medan religiösa upplevelser är uppbyggande, det är den absolut viktigaste skillnaden. Religiösa uppenbarelser brukar också främst bestå av syner, sällan röster, lukter osv.
Ska försöka kolla upp det här i mina gamla kursböcker...
Jag har också haft en hel del religiösa upplevelser, vid sidan av psykoserna.

Låter superintressant! Jag som älskar att läsa kan verkligen tänka mig att läsa om just det här. Har ägnat mycket tid åt att läsa om andlighet, religiösa upplevelser och liknande. Vore kul med ännu mer påfyllning!

Vad skönt att höra att du kände igen dig i det där med en del som står kvar på jorden och en annan som t ex blir skräckslagen av en hallucination eller vanföreställning. Känns alltid skönt att inte vara ensam! <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

Admin1 skrev: Verklighetsprövning menas nog att man skall göra som vid KBT en bevisprövning dvs försöka hitta bevis och motbevis för att vanföreställningen är sann. Man granskar och väger bevisen och formulerar en tanke som stämmer med bevisen, som man har och som får ersätta vanföreställningen.

Jag gissar att det är det jag börjat med. Senaste gången jag fick en sån där riktigt skräckslagen hallucination lyckades jag ändå ganska snart hitta motbevis. Det känns lite stapplande än, men kanske kan jag få hjälp med hur jag gör från min mottagning.

trixie skrev: Jocke:
jag tycker inte heller att verklighetsprövning låter som något som handlar om egna erfarenheter. I så fall borde jag kanske aldrig ens fundera över det här ämnet? :tänk: För i så fall vore det väl jag själv som bestämmer vilka erfarenheter som är verkliga eller inte och då måste jag sätta upp värsta systemet för att stämma av det. Eller förresten det är väl det jag måste göra nu i alla fall. Så nu blev jag helt rörig. Vet knappt vad jag skulle säga längre.

Ville absolut inte röra till det för dig Trixie! Verklighetsprövning enligt mitt sätt att se, är att bedöma vilken sida man ska stå på. Ibland frågar folk mig ngn fråga, trotts att dem själva har svaret. Då brukar jag svara med en erfarenhetsmässig grund som ngn annan har lärt mig, då försöker motparten motbevisa min erfarenhet, och när dem hör svaret från ngn annan som styrker deras tes då lägger dem locket på. Gör i stort sett likadant ngn gång själv.

Därför kan jag inte längre lita på den erfarenhetsmässiga grunden, utan måste omarbeta min strategi, så att jag blir mer trovärdig i min framtoning. Motsägelsefullhet tror jag är kännetecknande för människan? Men hur går man vidare med detta problem? Jag kan alltså inte lita på vad en person säger, vilket jag naivt tycks göra ibland (tror på naivism, att man kan vända kinden till i fredsmäklande syfte). Men jag kan inte lära andra hur dem ska tänka, så därför behöver jag personligen en källa jag fullkomligt kan lägga min själ till. Men dörrarna stängs obarmhärtigt igen när mina syften inte passar deras.

Det är riktigt svårt att lägga om spår, när man har kommit en bit in på levnadsbanan. Frågan är således den, vem ska man tro på?

:lol: Den jag tror mest på, är jag själv och den jag tror minst på, är jag själv!

Allt annat faller inom den ramen... <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->