Mina besök här ute gör mig ruskigt påmind om när jag "lekte schitzofren" till och från under ett par år. Det började 1992 då min ångest var olidligt stark och min rädsla för att bli schitzofren tog upp all min tid.
Jag skrek ut min ångest i en kudde och under vattnet i badkarlet flera ggr om dan. Jag gjorde grimaser framför spegeln för att övertyga mig om att jag inte hade flera personligheter.
Kroppen var bedövad av ångest och jag fick nypa mig själv i ansiktet för att känna efter om jag var levande. Jag var överkänslig mot ljud En klocka, fläkt eller en droppande kran fick mig helt ur balans, dofter lika så. Jag tyckte alla män luktade hasch och jag blev fysiskt illamående av matos parfymer mm.
Värst var min rädsla för att få en annan röst.....vilket bidrog till att jag använde mig av en annan röst flera ggr om dagen Jag kunde inte se på tv eftersom jag inte kunde sortera synintryck och allt blev en enda gröt. Jag tjyvlyssnade genom väggarna på grannar och kunde inte prata i telefon för att jag var rädd för att använda den andra rösten. Jag var vaken i flera dygn i streck och åt inte på flera veckor ibland.
När jag var tvungen att skriva min namnteckning så kunde jag inte förlika mig med namnet jag skrev.
Mitt i allt detta så trodde ingen inom vården på att jag var sjuk. En läkare trodde jag fejkade för att bli sjukskriven. En annan att jag led av pms.
Från 1992-2003 levde jag i en bubbla och i hemlighet med tvångstankar och handlingar som jag undvek att berätta för mycket om. SSRI preparat av olika sorter förvärrade mina symptom.
2004 blev jag diagnostiserad med bipolär typ 2 och 2005 med adhd Zyprexa och ritalina håller mig nu till verkligheten Det är inte konstigt att man ibland känner sig bitter över vården.....eller ?
