hjälp

Hej.
Jag tänkte skriva lite om mina problem.
Jag vet inte vart jag ska börja för jag känner att jag haft problem en längre tid men det har blivit värre och nästan olidligt på senare tid.
Jag tycker jag var en lycklig och en skämtsam kille nästan hela mitt unga liv. Blyg med vissa komplex men lycklig.
Det var inte förren Gymnasiet som jag blev deprimerad efter att det gick snett mellan mig och en tjej jag gillade. I början tyckte jag nästan det var skönt att vara deprimerad. Detta förändrades snart och jag drogs mer och mer in i sorgen.
Efter ett tag, kanske 2 år av deprition kom jag in i ett "skiter i allt" stadie. Jag blev mer och emr intreserad utav droger, vilket ledde till att jag testade hash. Detta såg jag tidigare som ngt jag aldrig skulle testa.
Jag blev ganska snart en stor rökare och var lycklig ett tag, men detta försvann snart eftersom jag endast såg lyckan och meningen att forstätta leva i rökat.
Efter kanske ett år utav rökande nästan varje dag bestämde jag mig för ett uppehåll som inte verkade som ngt problem vid tilldfället. Men när tiden började närsma sig mot uppehålls tiden kände jag en tomhet varje gång jag rökte på.

Men mina problem börjar inte förren här.
Samma vecka jag skulle ha uppehåll konfronterade mina föräldrar mig om mitt cannabis missbruk och jag floppa ur skolan. dagen kommer som jag ska sluta och jag bestämmer mig flr att röka en extra stor spiff..

Jag kommer inte ihåg allt eftersom det var mer än ett halvår sen men jag ska försöka berätta så gott jag kan.

Jag har rökt klar jointen och Jag känner att ngt har gått snett. Jag går och lägger mig i sängen i hopp om att det är borta när jag vaknar.
Jag vaknar med samma känsla utav förskräckelse i hela kroppen. Jag känner rädslan ända ner i ryggmärjen. Jag vet inte vad jag ska göra av mig men jag försöker hålla mig lugn.
När jag ska gå och lägga mig på kvällen är jag lika rädd som tidigare fast det blir värre. Jag får en panik attack vilket var läskigare än döden själv.
Jag klarade inte av att va själv utan va tvungen helt skräckslagen gå till min mamma. Jag gjorde allt för att somna men inget fungerade.
Jag vaknade fortfarande med Panik ångest och jag ringer läkaren och bokar tid samma dag.
Jag visste inte vad en panik attack var ännu mindre haft en, så jag berättar för läkaren att jag rökt cannabis en längre tid och nu känner mig panikslagen och kan itne sova. Han sa det jag kände var helt naturligt, detta kanske skulle lugna mig men jag tror att jag kände konstant panik ångest i minst en vecka om inte längre.
Efter det så tar jag uppehåll i ca 2månader. Röker igen på nyår. Men sedan dess ahr jag inte rört cannabis.
Fortfarande känner jag mig väldigt orolig, och ser världen ur ett helt annat perspektiv.

Skulle vilja skriva ner symptomer jag kan komma på nu, jag känner att jag måste få svar.

*Jag får ofta en känsla utav mitt sinne inte tillhör kroppen. Det känns nästan som att jag ser mig själv göra olika saker.
*Min syn på samhället och världen är förändrad, jag kan tänka i banor som att sättet som folk ser på livet är falskt. Jag ser det vanliga livet i sammhället som meningslöst.
*Jag har fått för mig att mina föräldrar alltid behandlat mig speciellt för att jag varit extra känslig. Detta kan stämma men jag ser det ur det perspektivet på ngt sätt.
*För bara ngn vecka sen märkte jag att känslor var borta. Jag kunde tex se på en flaska och inte känna ett smack. Normalt skulle jag få en känsla i huvet av hur den skulle kännas att ta på den, hur mycket den kan väga. Men nu kände jag inget. Detta har jag själv försökt öva på, så det är lite bättre.
*Jag ser synvillor oftare än vanligt.
*Jag kan få för mig och känna väldigt starkt att min flickvän är otrogen och bli svartsjuk för ingenting. (detta kände jag dock innan)
*Detta är ingen normal symptom kanske men jag känner mig helt galen. Jag har läst runt lite och ofta när man har en psykisk sjukdom så vet man sjläv inte om den. Men jag känner mig helt vriden i huvet.
*svårt att hålla koncentrationen. Jag kan glöma bort helt plöttsligt vad jag håller på med och/eller pratar om.
*känslor kan kännas okontrolerbara

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha ut ur denhär tråden men jag känner att jag behöver hjälp men vågar inte söka den. Vad ska jag göra?

Jag måste lägga till
*jag har tappat kännedom för vem jag själv är som person.

Det skadar väl inte att ta sina problem på allvar och söka hjälp för dom. Det måste varit hemskt med panikattackerna, kanske är det dom som satt sina spår och fått dig att ifrågasätta ditt beteende över lag?
På mig låter det bara som lite nojjor, men jag tycker defenitivt att du skall försöka hålla dig borta från drogerna. Varför inte gå till vårdcentralen och tala ut om dina problem? Jag tror det är viktigt att ta sina problem på allvar.

*du håller väl på att bli vuxen

sen är det ju det där at du njuter av att straffa dig själv, vara deprimerad.

Ju mer du ältar o oroar, destå värre blir det.
Det finns inget doktorn kan göra, så här har man det normalt, väl?

Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Samma bakgrund etc. Har också fått panik attacker av röka som inte var att leka med. Och rökte av samma anledning. Och alla dina symptom du skriver har jag också.

Det du beskriver som symptom är paranoja, overklighetskänslor, tankestörningar och depression. Helt enkelt så har du en haschpsykos.
Sneat och fastnat.
Att den sissta joppen var den fetaste fixade inte din hjärna. Ironiskt eller hur? Tänker du lite på hur du mår/upplever verkligheten så kan du säkert förnimma alla känslorna och tankarna till att vara stenad och ha ångest.

Går du till vårdcentralen och ber att få tala med en psykiatriker så kommer du säkert få hjälp med dina problem, men jag kan inte lova att dom går över .?

hur gammal är du? jag har fyll 26 år , jag känns igen som en trevlig snäll känslig ung man, men jag jälv ser mig som ett monster, och det är därför jag är så jävla snäll, jag har varit så

ag känner igen mig mycket i din historia, för mig började det för 3-4 år sen när jag gjorde slut med min stora kärlek, jag tog det jävligt hårt , kändes som en del av mig dog, skitit i det mesta, men jag har alltid sköt mig när det gäller jobb ,jag börade röka mycket till o från , första gången jag tog kontakt med psykatitrin va i en liten stad som jag jobbade tillfälligt, jag fick kraftig en deprission och en tjej som jag träffade då
sa till mig att jag va shizofren.hHn va helt allvarlig för hon hade läst psykologi , men jag tog inte henne på allvar , men jag blev fundersam, efter mina stora pesonlighetsförändringar
lafall så gick jag till psykakuten .men tyvärr så tog dom mig inte på allvar i den hålan , så jag fick nån lyckopiller o skicka hem mig o sa att det skulle gå över men det har det ihar det inte gjort,
så efter ett par månader så sökte jag igen hjälp här i min hemstad, och äntltligen nu så känns det som jag kommer få hjälp, blev remissad till rättpsyket förra veckan och där kommer jag få en diagnos hoppas jag,


just nu känner jag bara att jag inte orkar träffa folk, bor hos mina föräldrar men dom e på mig o orkar inte längre vara här så jag ska tillbaka till min etta, längtar till ensamheten.