Jag har läst här på Viska ett tag och tänkte att det var dags att få skriva av mig lite. Det nedanstående är något förenklat men beskriver ändå klart min nuvarande situation.
Sedan några år tillbaka har jag börjat känna mig allt konstigare. Under sommarlovet efter nionde klass (jag har nu gått ut trean på gymnasiet) märkte jag för första gången att min verklighetsuppfattning var förändrad. Dock kunde jag inte förstå riktigt vari denna förändring bestod. Snart kunde jag släppa tankarna kring saken, men så under hösten och vintern som följde kom det hela att bli lite värre. Jag började uppleva färger som starkare än tidigare, särskilt i svag belysning, och kände att mitt sätt att betrakta verkligheten ånyo hade förändrats på ett svårförklarligt sätt. Det var som om allt var skenbart, som om jag var mitt inne i en film eller dylikt; något av en ständig derealisationskänsla. Ytterligare märkte jag att en trötthet började göra sig påmind, likaså en viss nedsättning av i princip alla mina kognitiva förmågor.
Eftersom jag blev skrämd av detta - jag började läsa alltmer om psykos och schizofreni - pratade jag med min mor som sedermera kontaktade BUP, Barn- och Ungdomspsykiatrin. Detta hjälpte knappast. Man tog mig inte på allvar utan försökte desperat hitta egna förklaringar, som att jag skulle ha gått in i en ond cirkel av ångest vilken skulle ge upphov till overklighetskänslor. Ångesten har för min del dock aldrig varit primär utan sekundär, det vill säga kommit till följd av mina andra symtom, och overklighetskänslan har jag ständigt och jämt, inte då och då. Kontakten med BUP avbröts efter några gånger då psykiatrikerna jag träffat slutade höra av sig. Jag brydde mig inte särskilt mycket, hade ju redan från början känt mig missförstådd.
Tiden gick. Skolan och jakten på bra betyg krävde mycket av min vakna tid, och jag försökte helt enkelt leva med mina problem. Det gick hyfsat faktiskt, måste jag erkänna, även om symtomen gradvis förvärrades. Jag kände alltmer hur min kropp inte riktigt hängde ihop, hur mitt själv så sakteliga började krackelera. När jag tittade mig i spegeln tyckte jag att något var annorlunda och att mina rörelser inte riktigt stod i samband med vad som hände i spegeln. Samtidigt tog skoluppgifterna allt längre tid att genomföra till följd av koncentrationssvårigheter och tröghet tankelivet. Men jag orkade inte söka igen. Det fanns inte tid för det. Tillslut kände jag mig emellertid tvungen.
För bara några veckor sedan sammanfattade jag skriftligt mina symtom och åkte till akutmottagningen på ett visst sjukhus för att få hjälp, föga förhoppningsfull men ändock. Det slutade med att jag blev inlagd. Efter lite över en vecka och två permissioner skrevs jag ut igen, med recept på antipsykosmedlet Risperdal (1 mg per dag) och sömnmedlet Propavan, mediciner jag tagit sedan dess. Det stora problemet nu är att Risperdal inte givit någon effekt. Jag har tagit den i fyra veckor och märker ingen skillnad alls. Har lång brukar det ta innan man får effekt av sådana här preparat? Hur lång tid har det tagit för er? Kanske behöver jag en högre dos eller ett annat neuroleptikum? Berätta gärna om era egna erfarenheter av medicinsk behandling mot psykos.
Tack på förhand!
P.S. Det ska tilläggas att varken jag eller min läkare anser mig vara helt psykotisk. Själv känner jag det snarare som om jag är [i:hx5scj3m]på väg in[/i:hx5scj3m] i en psykos, och det är därför jag har sökt hjälp.
Författare till inlägg
