Hur gjorde ni?

Hej!
Jag skulle redan nu vilja be om ursäkt för längden på det här brevet. Men jag måste få dela med mig av mina känslor och tankar om det jag har varit, (och är) med om, och detta ser ut att vara det bästa forumet för det. Detta är min första post.
För ungefär tio år sedan, (jag är idag trettio år) fick jag en cysta i baken (fistelgång, tror jag att det också heter). Jag hade precis muckat från lumpen och flyttat in i min första egna lägenhet. Under cirka två års tid opererades jag fem gånger. Operationssåret vägrade att läka, främst på grund av ganska svårartade infektioner. Jag slussades fram och tillbaka i vårdkarusellen. Jag började ganska snart att känna mig "stressad" och, inte minst, deprimerad. Jag började dra mig undan från andra människor, även mina föräldrar. Jag mer eller mindre bara försvann från de kompisar jag haft hela livet och låste in mig i min lägenhet. Jag fick allt svårare ångestattacker. Jag kände mig apatisk och rastlös på en och samma gång - ambivalent. Jag kände det som om det gick elektricitet genom kroppen. Det kunde ta mig veckor att se klart en videofilm. Jag lämnade lägenheten endast när det var mörkt. Jag minns att jag brukade stå vid ytterdörren och lyssna efter misstänkta ljud, dvs. så att det inte fanns några grannar i trapphuset, innan jag vågade springa ut och handla mat så att jag inte skulle svälta ihjäl. Städning, diskning och hygien reducerades till noll och intet (väntar man tillräckligt länge med att diska så börjar det att växa mossa på porslinet. Jag menar inte mögel, det var ludet, hårigt!) Jag var (och är fortfarande, även om jag för tillfället mår förhållandevis bra) övertygad om att människor ville mig illa. Jag trodde att de spionerade på mig. Jag hade alltid mina persienner nerdragna så att de inte skulle kunna sitta i höghuset mitt emot och titta på mig med kikare och annan utrustning. Ett stort problem vid den här tidpunkten var att fönstret i köket inte hade några persienner, så när jag behövde någonting ur kylskåpet så fick jag lov att krypa på alla fyra så att mina "fiender" inte skulle få syn på mig. Liggande på golvet kunde jag sedan plocka åt mig det jag ville ha. Soppåsar låg i travar i hallen.
Hursomhelst, jag blev med tiden bättre. Jag antar att jag mer eller mindre självläkte. Jag upplevde dock att min tolerans för ångest/stress hade sänkts avsevärt. Jag hade blivit mer tillbakadragen än innan. Jag mötte människor med större skepticism än tidigare, osv.

Ett par tre år senare (jag måste ha varit 23-24 år) så började jag plugga vid en högskola i södra Sverige. Allting flöt på bra. Jag fick bra betyg och kände mig ganska tillfreds med livet. Då kände jag plötsligt hur allting började komma tillbaka igen. Jag slutade att gå på föreläsningarna, undvek metodiskt studiekamrater och lärare. Från att ha varit en bra student utan en resttenta på sitt samvete, bommade jag tjugo poäng på raken. Men den här gången, skulle det visa sig, så skulle allting bli så mycket värre.
Jag började tro att "folk" kunde läsa mina tankar. Det var inte så att jag rent konkret kunde peka ut någon särskild "tankeläsare", det var mer ett diffust ångesttillstånd där alla var potentiella "tankeläsare". Jag försökte censurera mina tankar, (fråga mig inte hur, det var, kan jag lova, ganska invecklade tankekonstruktioner som inte alltid fläckfritt följde logikens alla lagar).
Jag var också oförmögen att tänka klart. Det kändes som om jag hade en miljard tankar i huvudet som alla måste tänkas på en och samma gång. Det skrek i huvudet. Den gamla känslan av att det for elektricitet genom kroppen "uppgraderades" nu av att det emellanåt blixtrade framför ögonen på mig. En känsla av nära förestående katastrof följde mig ständigt.
Jag blev också allt mer förvirrad. Jag letade jämt efter saker jag förlagt. Att plötsligt "mitt i steget" glömma vad jag höll på med hörde till vardagen. Jag tappade bort ord. Jag tappade tråden i de mest vardagliga samtal. Jag förstod inte vad folk sade till mig. Jag hörde att de sade någonting, men jag var oförmögen att tolka vad de sade. Att fråga "Va?", fyra gånger när någon frågar om man vill ha en kopp kaffe kan locka fram ganska många syrliga lustigher och frustande skrattsalvor.
Jag drabbades också av fruktansvärda ångestanfall, som oftast, alltid, utlöstes av ett obehagligt minne eller en obekväm tanke. Jag upplevde dessa minnen eller tankar så pass intensivt att jag helt försjönk i mig själv. Jag blev så fokuserad på mitt inre liv att de skulle ha kunnat kasta handgranater mot mig och jag skulle inte ha reagerat. För att avhjälpa detta, lindra ångesten, och för att förhindra att jag blev galen, så brukade jag skrika och/eller göra en massa konstiga, häftiga kroppsrörelser, för att, så att säga, åter förankra mig i verkligheten. Dessa anfall var halvt ofrivilliga och drabbade mig flera gånger om dagen. Jag slutade att åka buss pga dem, då dessa anfall kunde komma över mig närsomhelst.
Jag närde också en massa mer eller mindre underliga teorier. Jag kände det som om jag hela tiden rörde mig på randen av en stor upptäckt. Som om jag ständigt hade någonting på tungan. Jag letade mer exakt efter ett raster att lägga över världen, ett raster som slutgiltigt skulle kunna förklara allting här i världen. Jag trodde att det fanns en nyckel som kunde förklara alla mänskliga beteenden, som kunde förklara hur världen fungerade, och om jag bara fann denna nyckel inom mig själv så skulle allting bli bra igen.
Och jag fann den! Jag fann den och genast kunde jag känna ett stort lugn skölja in över mig. Jag vandrade runt i en slags eufori. Allt självförtroende kom tillbaka. Jag gick och log mot de människor jag det senaste halvåret hade gjort allt för att fly undan. (Jag tror det är svårt, för att inte säga omöjligt, för de som inte har upplevt någonting liknande att förstå urkraften i de har känslorna; att stå där i triumf med mänsklighetens öde och framtid i sin hand.) Men, givetvis, så tappade jag ganska snart bort denna nya förståelse, och jag sjönk återigen ner i kaos och förvirring. Så höll det på: fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Slutligen avbröt jag mina studier och flyttade hem till mina föräldrar igen. Jag blev sjukskriven för svår depression och lades in på sjukhus i två omgångar. Jag fick ECT båda gångerna.

Efter att ha läst flera brev här i forumet så kände jag ganska snart igen mig i många brevskrivares upplevelser av vad de kallar negativa symptom. Även om mycket av det jag upplevde vid högskolan har klingat av, så är de så kallade negativa symptomen desto mera framträdande. Jag orkar inte göra någonting. Jag lämnar min lägenhet max tio timmar i veckan. Resten av tiden sitter jag ensam hemma med fördragna gardiner. Jag träffar nästan aldrig några människor. Att diska är nästan oöverstigligt. Att städa lägenheten måste göras i etapper och tar vanligtvis veckor i anspråk. Jag känner mig fortfarande paranoid. (Jag försöker att inte tänka på det, men mina grannar dunkar ganska mycket i väggen, och ibland känner jag "frestelsen" att tolka det som om dom håller på att borra in kameror i väggen.) Än så länge håller jag ut. Men om min läkare tvingar ut mig på arbetsmarknaden igen så vet jag att det kommer att gå åt pipan.
När jag sade att det jag upplevde vid högskolan hade "klingat av", så menade jag inte att de tankarna har försvunnit. Det innebar snarare att jag på något sätt kan kontrollera dem bättre nu; hålla isär, sortera. Jag ger inte efter. Den styrkan har jag uteslutande fått tack vare min sjukskrivning.

Nåja, jag skulle kunna berätta mycket mer, men detta brev är redan alldeles för långt. Jag är fortfarande sjukskriven för depression, och har så varit i ungefär tre år. Mitt problem är, som ni säkert redan har förstått av föregående mening, att min depression inte är hela sanningen. Jag har helt enkelt inte vågat berätta för min läkare om det jag här har berättat för er. Jag vet inte varför. Det kan bero på att jag är rädd för att han inte ska tro mig, att han ska skratta åt mig, be mig att sticka och brinna.
Jag har gått till honom i lite mer än två år, och har under den tiden träffat honom kanske sex gånger. Jag går dit, han frågar mig hur jag mår, jag säger bra, han skriver ut en bunt med recept och förlänger sjukskrivningen, och jag går därifrån. Det är så vår kontakt ser ut. Jag har ingen terapi, (jag hade det ett tag när jag bodde i en annan kommun). Han säger att jag inte är mottaglig för terapi så som jag mår, men jag tycker det mest låter som om han inte har några pengar.
Det är inte hans kompetens jag ifrågasätter, han är en skicklig läkare, det jag har stora problem med är snarare att berätta allt detta för en människa jag inte alls känner, en främling. (Jag är medveten om att det är precis vad jag gör just nu, men internets möjlighet till anonymitet hjälper mig här.) Det bästa skulle onekligen vara att berätta, men jag kan inte hjälpa att dessa farhågor, verkliga eller inte, trots allt fortsätter att hålla mig tillbaka. Att berätta om mina problem är ju trots allt det enda sättet för mig att få hjälp. Men om han avvisar mig, inte tror på mig, så kommer jag att gå under. Jag kommer att dö, eller bli galen. Det är lite av en allt eller inget situation. Hur gjorde ni, när ni berättade för era läkare?

Karl-Oskar[/i][/b] :

Hej!
Har du levt med detta utan att berätta för någon?

Hur det avslöjades att jag hade schizofreni?
Jag betedde mig så konstigt. Det var inte att jag
berättade om mina föreställningar.
Till slut gick det inte att leva med det. Psykosen
bröt ut.

Varför skulle en läkare inte tro på det?

ja, så kan det vara...


How you figure in the scheme of things to be?
You thought you were Jesus, but you find out you're the anti-christ
You were born so you get another chance
A chance to die and to get off this planet
You're in the thick of it all...

Tack för en väldigt intressant berättelse. Det finns inte så många liknande faktiskt här på sajten.

Jag drabbades efter en olyckshändelse av förföljelseideer och hörselhallucinationer. Jag promenerade efter ett par dagar, när det började bli jobbigt, till psyk. mottagningen och berättade att jag trodde att jag fått en psykos och jag blev genast inlagd. Jag berättade precis alla symptom jag hade för läkaren.

Jag känner igen mig i mycket det du har skrivit måste jag säga. Både i det där med tankeläsninge; det är något som jag fortfarande kämpar med, och i det där med att tappa ord, och glömma vart man ska mitt i ett steg. Du anar inte hur månag gånger om dagen, när jag haft det som värst, jag har varit påväg att gå på toa och det slutat emd att jag gått och putsat något istället eller t o m gått ut med hunden (för att mitt i förvirringen så var det hon som var närmast)..

För mig tog det ganka lång tid innan jag berättade för någon alls vad jag gick/går igenom. Mitt konstiga beteende fick mina vänner att anklaga mig för dom mest idiotiska saker, dom spekulerade och höll på.. och ju mer dom spekulerade detso mindre ville jag berätta och desto värre bev det. För just det att dom höll på som dom gjorde lagrade ju bara på min paranoia ännu mer och till slut så gick jag till en kurator på en ungdomsmottagning och allt bara flödade ut. Så jag berätatde faktiskt allt redan vid mitt första möte med en "psykolog". När jag berättat allt så blev jag vidareskickad till en riktig terapeut (jag slapp som tur va bli inlagd, men jag gick hos en terapeut nästan varje dag i början). Jag vet inte ens om terapeut är rätt ord, jag minns inte titeln.. jag har bytt nu. Anyway.
:idea:
Kan du inte göra som du gjorde här då? Typ skriva ett brev och ge till din läkare när du lämnar nästa pass, elelr prata in allt på ett band.. om du inte är rädd för att du ska låta bli att gå dit igen efteråt.

Quirky.

Ditt insjuknande påminner om mitt, även om jag inte varit riktigt så extrem för det mesta. Det l¨åter som om du genomgått psykoser och det borde du nog prata med din läkare om. Fast det är ju inte så lätt.

Jag behandlades först för depression och det tog nog ett år ungefär innan jag kunde berätta om mina psykos-symptom som jag hade.
Nu äter jag haldol och det har tagit bort mycket av vanföreställningarna och paranoian, även om det kommer tillbaka när jag är stressad.