Detta är ett väldigt bra forum jag skriver inte så mycket men jag läser i princip varje dag.
Har hela mitt liv behövt spela teater och verkligen kämpa för att veta när jag ska vara lessen, glad, upprymd eller skratta. Jag lägger på en mask för att andra inte ska se hur jag egentligen är. Innerst inne tror jag inte jag är misslyckad men jag känner att detta måste få ett slut. Jag bygger upp min egna värld och såfort jag känner mig trängd ignorerar jag personen eller förlöjligar den. Jag är inte våldsbenägen men skulle jag känna mig allt för trängd eller känna att personen under mitt skal är hotad så får jag ibland känslan att jag vill avsluta dens liv som stör mig. Jag hejdar mig med att jag då skulle behöva konfrontera fängelsetid. Här vet jag att jag borde känna att man inte ska döda andra människor men jag känner att personen är ett hot och måste försvinna.
Som sagt bygger jag själv upp mitt liv genom tankar och idéer får andra tro saker om mig inte genom direkta lögner även om det förekommer men mer vanligt att jag använder mig av social enginering till att hitta svaga punkter och sen få personen tro saker om mig utan att direkt säga dem rakt ut. Jag är så manipulativ och falsk att jag skulle kunna få påven att gå på bordel.
Jag känner hela tiden att när som helst så raserar min påhittade person och då vet jag inte hur jag kommer reagera. Jag är rätt säker på att antingen kommer jag ta livet av mig eller så kommer jag må mycket bättre. Jag skulle kunna försöka leva ett liv utan min påhittade andra hälft som har alla känslor och har alla de trevliga svaren på allting. Det är ju endå inte jag.
Jag har aldrig känt mig lessen för någon annan. Jag har aldrig tyckt om någon. Varje gång jag är tillsammans med någon så är jag det för sex och ren ekonomisk vinning. Samtidigt som jag beskrivs av anda som väldigt trevlig.
De egenskaper och känslor jag saknar målar jag upp i min påhittade person som är jag utåt.
Nu vill jag få ett slut på detta men har nu hamnat i en situation och är så pass förvirrad att jag inte vet vad som sker riktigt.
Det låter som om du kan ha nytta av lite psykoterapi.... för att upptäcka att det fina som andra ser hos dig verkligen finns där... och för att lära dig bli trygg så att inget någon annan säger eller gör kan hota din inre kärna....
Det måste vara väldigt jobbigt att leva med en mask... en teater... skulle det inte vara värt chansen att gå i terapi... du skulle nog må mycket bättre på sikt... även om det kan vara kämpigt med terapi ett tag i början...
Man får ju berätta om hur man ser på sig själv... och om sina tankar och känslor... det kan kännas när man kommer nära sånt som är svårt... men mycket befriande att lära känna den man verkligen är... och att lära sig att tycka om den man verkligen är....
Jag tycker inte att det låter psykotiskt eller likt schizofreni. Möjligen kan det vara någon slags personlighetsstörning, som du lider av. Någon på sajten här rekommenderade
www.similarminds.com/
, där det finns tester där man kan få svar vilka personlighetsstörningar man kan lida av.
Fick 28-29 i det testet vet att man inte ska lita på aftonbladet men läst mycket nu på andra siter och tycker jag passar in överall. Vad än testerna säger och vad än andra tycker är jag inte så förtjust i att bli indelad i fack. Det jag vill är att det ska upphöra.
Hej Maktlös och välkommen.
Har du sökt läkarhjälp någon gång? Tror inte att det är vår uppgift här att ställa diagnos. Tror också som Isa-Alise att terapi kan hjälpa dig.
Jo jag har sökt förut för vanföreställelser och vissa panikprylar.
Aldrig fått ett schyst mottagande i vården. "Är det inget som är tillfälligt och går över tror du?"
