Jag har väl alltid varit udda och inte haft överdrivet mycket kompisar. Men jag hade en lycklig barndom och uppväxt, i ett betongghetto kallat Hageby. Jag sportade mycket och såg på massvis av filmer, familjen skaffade video i februari '82.
Jag brukade åka in till stan och köpa en tidning på presstjänst, eller vad det hette. Tidningen var "Fangoria" och avhandlade skräckfilmer.
Jag fick mitt första jobb året jag skulle fylla 18, men vantrivdes och sa upp mig och gjorde lumpen istället. Sedan läste jag lite på Komvux och var arbetslös, men i april '91 fick jag mitt sista riktiga jobb, ett jobb jag hade i nästan exakt 20 år.
Jag lyckades ha flera romanser, men ville inte binda mig, så jag backade ut fler än en gång.
Hux flux började jag drabbas av oro och tog cigaretterna till hjälp. Det funkade skapligt, men nu är jag fast i nikotinträsket. Oron växte till ångest och jag började leta efter mikrofoner. Plockade sönder mobiltelefoner för att se om de innehöll något skumt.
I början av 2000-talet fick jag så min första psykos, men mitt liv hade fått sig en knäck redan. Jag slutade sporta och tappade (tillfälligt) intresset att se på film. Kvar blev en psykiskt sjuk ensling som stod bredvid och tittade på när andra levde sina liv. Allt tog tvärstopp.
Nu ugglar jag mest framför datorn, varje dag är den andra lik. Jag lever, men inte fullt ut. Jag vill ha tillbaka mina intressen och jag vill hitta på nya roliga saker att göra. Istället sitter jag här och inväntar slutet utan att lyfta ett finger.
Kan jag skylla på negativa symptom, eller är jag bara lat? Hur hittar man till på-knappen?
